Vecka 5 2012
Häromveckan mötte jag en gammal ungdomsidol
av Annika Holm
Häromveckan mötte jag en gammal ungdomsidol. Hon var sig inte lik, inte på minsta vis. Ändå kände jag genast igen henne, och mina tårar rann så att jag blev rent generad. I mitt minne var hon mager, kantig, lite sträv. Men ögonen: små och varma och rösten: vemodigt moderlig. Jag älskade henne inte för utseendet utan för den hon var och det hon gjorde och bestämde mig, vid tio års ålder, för att aldrig glömma henne.
När jag nu återsåg henne fick jag vara med henne i två och en halv timme och hade god tid att komma underfund med på vilket sätt hon hade förändrats, om hon nu hade det. Det hade hon. Hon var inte längre mager utan rund, med ståtlig hållning, breda höfter och vackert kringlat gult hår. Men ögonen var desamma, och moderligheten rymdes inte bara i rösten utan i hela rörelsemönstret. Den självmedvetenhet hon utstrålade var kanske inte heller ny, bara att jag som barn inte uppfattade den.
Mötet med geten Gullspira på Stadsteaterns Skärholmsscen borde inte ha överraskat mig så. För jag var ju beredd, hade köpt biljett till "Barnen ifrån Frostmofjället" och läst flera positiva recensioner. Därtill visste jag att Gullspira, vars mjölk och varma skinn räddar livet på en föräldralös syskonskara, här inte spelades av en get utan av en manlig skådespelare. På vägen ut hade jag till och med beklagat mig över detta, över att de alltid ska konstra till saker på teater. En vanlig get kunde de väl ha bjudit barnpubliken på.
Men det var innan jag mötte Robert Fux i rollen som Gullspira! Han spelar inte get, och inte liknar han en get heller. Men som spelledare gestaltar han den godhet (ja, just godhet!) som Laura Fitinghoff i sin klassiska bok låter en liten mager get utstråla. Och som han gestaltar den! Han talar direkt till publiken, drar in oss i berättelsen, får oss att inte bara leva med i utan känna allmängiltigheten i den. Så här var det för barnen som flydde hungern och fattigvården en vinter på 1860-talet i Ådalen. Så här är det för andra barn i andra tider, i andra samhällen, också nu, verkligen också nu. Nej, han säger inte så, men han får oss att tänka så.
Det är så otroligt bra gjort! Hela föreställningen är ett lysande bevis på att barnteater när den är som bäst - som här - är roligare att se än det mesta inom vuxenteatern. Sju skådespelare gör nio roller, så pregnanta att jag kommer att minnas varenda en mycket länge.
Och så är det samspelet mellan de båda tidslagren, underbart imponerande! Tilltalet är nutida så att vi hänger med men berättelsen är från sin egen tid. Det skär sig inte en sekund, stärker bara kraften i berättelsen.
Just där skiljer sig nog bok och teater åt. Varenda unge kan ta till sig teatern, men kanske måste det bli högläsning ur boken som varje skolklass får med sig som present från teatern. Påpassligt eller bara tursamt, men Svenska Barnboksinstitutet inleder sin spännande klassikerserie just nu och här med "Barnen ifrån Frostmofjället" i storpocket. Man kan ägna pausen åt att bläddra i den och hemma kan man beställa den för 40 kronor på nätet, direkt från Institutets hemsida.
Gör det, och åk ut till Skärholmen och se föreställningen, den spelas nästan varje dag ett bra tag framöver!
PS
På kvällen leta jag fram min egen "Barnen ifrån Frostmofjället", tolfte upplagan, utgiven i det sena 40-talet. På baksidan hittar jag titlar och utgivningsår på inte mindre än åtta översättningar av boken, till amerikansk engelska, tyska, finska, norska, danska, lettiska, engelska och holländska.
Och i företalet, skrivet 1907, refererar författaren till en debatt om barns läsning där hon fick idén att skriva sin bok. Det talas om både form och innehåll, om att nå ut till mindre privilegierade barn och om inte bara berätta om överklassens lustiga liv utan om de som levde långt ute och uppe i landet.
Kul att läsa idag, hoppas det finns med i nyutgåvan!