Bilaga: Sjutton skäl för barnboken

Svenska Barnboksakademins synpunkter på Kulturutredningen

Svenska Barnboksakademin är en ideell sammanslutning av arton barn- och ungdomsboksförfattare samt barnboksillustratörer. Akademin instiftades 1989 och har till syfte att främja god barn- och ungdomslitteratur. Utifrån detta syfte har vi granskat Kulturutredningens förslag och lämnar synpunkter på de delar som berör vårt verksamhetsområde.

Barnperspektiv saknas

Det enda avsnitt i betänkandet som specifikt behandlar kultur för barn och ungdomar är kapitel 10.1 Kultur i skolan. I detta kapitel sägs visserligen att barn- och ungdomskulturen inte enbart är en angelägenhet för skolan: ”När vi i andra avsnitt i detta betänkande diskuterar andra verksamheter inom kulturområdet sker detta med utgångspunkten att dessa i stor utsträckning även ska komma barn och ungdomar till del.” (sid. 114)

Svenska barnboksakademin har dock svårt att upptäcka att något sådant barnperspektiv skulle genomsyra betänkandet. Tvärtom upplever vi att barns och ungdomars kulturbehov glömts bort i såväl analys som konkreta förslag. För att ta ett par exempel förstår vi inte hur ett inordnande av de svenska folkbiblioteken under ett forskningsbiblioteks ansvarsområde skulle kunna gynna barn och ungdomar som låntagare (se nedan under kapitel 15.3.1), eller hur den föreslagna förändringen av litteraturstödet skulle vara till fördel för barnlitteraturen (se nedan under kapitel 13.2.1).

Tillgång och tillgänglighet

Barns läsning är deras nyckel till litteraturen – ”en oändlig värld som räcker livet ut” (citat ur skriften 17 skäl för barnboken, utgiven av Svenska barnboksakademin, bifogas detta remissvar). För att ge barn möjlighet att använda denna nyckel krävs dels tillgång till högkvalitativa barn- och ungdomsböcker, dels att dessa böcker görs tillgängliga för sina potentiella läsare. Vi har därför valt att dela upp vårt remissyttrande i två huvuddelar, där den första tar upp förslag som berör skapandet och utgivningen av barn- och ungdomslitteratur, den andra förslag som gäller böckernas spridning och olika former av läsfrämjande.

Produktion av barnböcker

Utan yrkesverksamma barnboksförfattare och illustratörer skapas ingen barn- och ungdomslitteratur. Upphovsmännens villkor är därför av avgörande betydelse för att åstadkomma både bredd och kvalitet i barnboksutgivningen.

För kvalitetsutgivningen är det också nödvändigt att barnboksförlagen vågar satsa på ”smalare” titlar utan uppenbar kommersiell potential. Detta gäller såväl stora som medelstora och små förlag.

17.2.3 Sveriges författarfond

Svenska barn- och ungdomsböcker har högt internationellt anseende och ger Sverige exportinkomster. Vi har ansetts vara något av ett föregångsland inom detta område, ända sedan Pippi Långstrump vände upp och ner på världen för mer än femtio år sedan. Idag är Alfons Åberg, Pettson och Findus, Spöket Laban, Linnea, Mamma Mu och många andra svenska barnboksfigurer älskade av barn över snart sagt hela jorden. I länder som Tyskland, Frankrike, Turkiet och Polen finner allt fler svenska barnboksförfattare en ny och större publik för sina böcker. Men den internationella marknaden handlar inte bara om storsäljare.

En av förklaringarna till den blomstrande svenska barn- och ungdomslitteraturen är Sveriges författarfond, som sedan 1954 stöder seriösa författarskap med arbetsstipendier och långtidsstipendier. Detta skapar arbetsro på en annars näst intill hopplös marknad i ett mycket litet språkområde. För en ny bilderbok får författaren och illustratören idag vardera ca 11.000 kronor i garantiarvode av förlaget, inklusive sociala avgifter, skatt och moms. Det säger sig självt att det inte går att verka yrkesmässigt under sådana villkor.

Det sätt författarfonden är konstruerad på är unikt i världen. Inkomsterna kommer som bekant från den statliga ersättningen för bibliotekslån. Eftersom det finns ett ”tak” för ersättningen avstår de mest utlånade författarna solidariskt en del av sin ersättning till stipendier. Mindre bekant brukar det faktum vara att det är barnböckerna som ”drar in” huvudparten av dessa pengar, eftersom det är de som lånas mest.

Författarna har tillsammans med övriga upphovsmannaorganisationer majoritet i fondens styrelse. Detta är en konstruktion som i mer än ett halvt sekel varit en garanti för att pengarna hamnat rätt.

Vi avråder därför på det bestämdaste från förslaget att inordna den så väl fungerande författarfonden i en större myndighet för konstarterna. Ibland är det enkla det sköna. Så är det definitivt i detta fall.

13.2.1 Litteraturstödet

Den utan jämförelse vanligaste och ytligaste invändningen mot litteraturstödet i sin nuvarande form är: ”Varför ska vinstgivande förlag som t.ex. Bonniers få del av dessa pengar?” Men alla som studerat detta (bl. a. flera utredare under senare år), eller som i praktiken arbetat med fördelningen av stödet, har snabbt insett att just så här måste det nog se ut. Det är de kvalitativa, originella, och därmed ibland ”smala”, böckerna som ska stödjas, alldeles oavsett vilket förlag som vågat satsa på dem. Stödet går därför till både till stora, mindre och pyttesmå förlag beroende på de titlar de gett ut. Detta är en garanti för att det fortfarande finns en liten men naggande god ström av högkvalitativa böcker vid sidan av floden av deckare och annan självsäljande populärlitteratur. Detta förhållande gäller i hög grad även för barn- och ungdomsböcker.

Förslaget att ta hänsyn till det sökande förlagets ekonomi, d. v. s. att i praktiken prioritera förlag med dålig ekonomi, finner vi hårresande ogenomtänkt. Vi har också svårt att förstå vad ”kulturpolitisk prioritering” kan betyda i detta sammanhang. I den mån det innebär att böcker inom vissa ämnesområden eller med viss pedagogisk eller annan inriktning ska ges företräde motsätter vi oss bestämt en sådan styrning av litteraturens innehåll.

Litteraturstödet bör alltså även i fortsättningen vara ett titelstöd baserat på litterär och konstnärlig kvalitet. Däremot menar vi att man bör titta på hur stödet kan utvecklas och förbättras ytterligare. Vi tycker att s.k. författarbesök på bibliotek och skolor, kopplade till stödböcker, skulle vara intressant att pröva.

Vi anser också att distributionsstödet till biblioteken bör bibehållas. Den kritik som ibland riktats mot stödet – att böckerna blir stående på hyllorna – gäller i varje fall inte barn- och ungdomsböckerna!

Barns läsning, skolan och biblioteken

En aldrig så högkvalitativ barnlitteratur behöver hjälp för att nå sina läsare. Barn köper inte böcker – de lånar dem i skolan eller på folkbiblioteket, de lyssnar till högläsning hemma eller i förskolan, de får böcker i present av föräldrar och – inte minst – mor- och farföräldrar.

Utredningen svävar en smula på målet när det gäller utvecklingen av barns läsning under de senaste decennierna (kapitel 6.3.3). Tyvärr råder det nog inget tvivel om att såväl högläsning som barns egen läsning har minskat under denna tid. Men detta är en utveckling som kan motverkas genom insatser på olika områden. Vi saknar konkreta förslag från utredningen som skulle öka barns möjligheter och lust till läsning.

10.1 Kultur i skolan

Vi tycker att Skapande skola är ett bra initiativ, men förskolan, låg- och mellanstadiet samt gymnasieskolan borde också omfattas. Naturligtvis kostar det då mer pengar, men vi menar att det här vore ”lönsamma” investeringar på längre sikt. Tidigt kulturintresse och goda erfarenheter av kultur tror vi ger lyckligare barn med bättre möjligheter längre fram i livet.

Vi delar också utredningens oro (10.1.3) för att ansökningsförfarandet inom Skapande skola gör kulturverksamheten i skolan beroende av varje skolledares intresse och kompetens i kulturfrågor och av lärarnas möjlighet att sätta sig in i kulturutbudet. Detta gäller inte, som utredningen menar, enbart friskolor, utan även kommunala skolor exempelvis i Stockholm, där tjänsterna för de kultursekreterare i stadsdelarna som tidigare samordnade verksamheten nu dragits in av besparingsskäl.

Skapande skola bör omfatta samtliga skolstadier. Samordning på den kommunala nivån och utvärdering på statlig nivå bör syfta till att garantera att alla barn och ungdomar ges likvärdiga möjligheter att ta del av kultur i skolan.

Lärarutbildningen

Svenska barnboksakademin anser i likhet med utredningen (10.1, sid. 100) att lärarutbildningen behöver förändras vad gäller det kulturella innehållet. Vi uppvaktade tidigt utredningen En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109) om barnlitteraturens roll i lärarutbildningen, och glädjande nog föreslår utredningen att läsinlärning och barnlitteraturkunskap ska bli obligatoriska kurser på alla lärarutbildningar. Men blivande lärare bör också få kunskap om hur man lär ut LÄSLUST, hur man förmedlar den ”livsrikedom” som böcker och läsning kan ge. Idag är det nästan bara specialutbildade litteraturpedagoger som behärskar detta, få skolor anser sig ha råd med den yrkesgruppen.

Litteraturpedagogik bör ingå som obligatoriskt ämne på lärarutbildningen.

Skolbiblioteken

Skolbiblioteken har en avgörande betydelse för barns läsning. Trots skrivningen om skolbibliotek i bibliotekslagen har många skolor varken något fungerande skolbibliotek eller utbildad personal för detta, vilket framgår bland annat av Kulturrådets nyligen publicerade kartläggning av skolbiblioteken i landet. Att lägga arbetet på redan pressade lärare utan specialkompetens och utan tillräcklig kompensation fungerar inte. Det är heller inte realistiskt att tro att kommunbiblioteken alltid ska fungera som skolbibliotek. ”Man ska kunna gå till skolbiblioteket i strumplästen!” för att citera Nationella Skolbiblioteksgruppen.

Vi känner till många exempel på hur satsning på läsning och skolbibliotek gett utdelning, inte bara i ett roligare och mer meningsfullt liv för barnen, utan också hur det påverkat studieresultaten, alltså ett mer instrumentellt sätt att se på saken. Vi vill här nämna ett par av Svenska Barnboksakademins Eldsjälspristagare (1997 resp. 1998):

1. Edboskolan i Trångsund/Skogås (Huddinge). Här var hela skolans verksamhet byggd kring skolbiblioteket, man hade en anställd litteraturpedagog, och lärare och elever gavs tid att hjälpa till med biblioteket. Resultat: Alla elever godkända i kärnämnena.

2. Projektet Listiga räven i Rinkeby började ett år när ingen enda av ettorna hade svenska som modersmål. Då byggde man upp en tät samverkan mellan lärare, skolbibliotek och kommunbibliotek. Man lade undan läroböckerna, läste bara ”roliga böcker”. Eleverna lärde sig läsa snabbare än vanligt, de lärde sig samtidigt en god svenska, de älskade att gå till skolan, bad att få komma en halvtimme tidigare och stanna längre i skolan. Vid ett nationellt prov i läsförståelse några år senare hörde klassen till Sveriges bästa. För ett par år sedan tog alla ur den klassen studenten med godkända betyg, och åtminstone alla flickorna gick vidare till universitet och högskolor.

För att åstadkomma förbättringar för skolbiblioteken anser vi att bibliotekslagen bör stärkas i sin formulering om skolbiblioteken, alternativt att skolbiblioteken skrevs in i skollagen. Dessutom bör skolinspektionen få i tvingande uppdrag att in-spektera även skolornas (och friskolornas!) bibliotek, vilket inte görs nu. Det får inte som nu vara ett lotteri om man ska hamna i en skola med bra skolbibliotek eller ej.

12.5 Portföljmodellen

Skolan är inte den enda kulturkanalen till barn och unga – familjens vuxna spelar också en viktig roll. Men ekonomi, bildning, kulturintresse och viljan att förmedla detta till barn och barnbarn är ojämnt fördelade i vårt lands befolkning. Desto viktigare är att fortsätta stödja utmärkta projekt som t.ex. Läs för mig pappa, som LO och En Bok för Alla startade i syfte att intressera män i arbetaryrken för högläsning av barnböcker. Andra projekt som Barnbarnens kulturfond vill också aktivera vuxna i barnens omgivning till förmån för barnlitteraturen.

Utredningen tycks utgå från förutsättningen att all kulturverksamhet lämpar sig för att bedrivas på regional nivå. Vår erfarenhet är att detta inte nödvändigtvis är fallet när det gäller läsfrämjande verksamhet. Sådan har genom åren bedrivits av kommuner och länsbibliotek, men också av rikstäckande rörelser som Läsrörelsen, En bok för alla, Läs för mig pappa och Allas barnbarn. Eftersom utredningen under rubriken Centralt fördelade stöd (13.1) endast tar upp stöd till allianser och centrumbildningar samt till kultur i arbetslivet undrar vi hur liknande organisationer och kampanjer ska stödjas i fortsättningen. Att splittra upp stödet på en lång rad regionala bidragsgivare skulle allvarligt försvaga dessa rörelsers möjligheter att verka. Vi tror också att en portföljmodell där stöd till alla slags kulturella ändamål ”tävlar” mot varandra med stor sannolikhet kommer att missgynna läsfrämjande projekt (som till skillnad från t.ex. teater och musik inte är knutna till fasta institutioner). Det finns inte heller några litteraturkonsulenter på regional nivå, som skulle kunna bevaka litteraturfrågorna.

Vi anser att bidrag till läsfrämjande verksamhet även i fortsättningen bör kunna sökas på nationell nivå och lämpligen fördelas av Kulturrådet.

15 Biblioteken

”Barn och ungdomar får anses vara bibliotekens främsta målgrupp”, skriver utredningen i det avsnitt (15.3.1) som behandlar folkbiblioteken. Desto märkligare att avsnittet inte alls diskuterar hur bibliotekens barn- och ungdomsverksamhet bör utvecklas, utan helt fokuserar på (i och för sig väsentliga) frågor som rör biblioteksservice riktad till vuxna.

I linje med detta saknas också ett barnperspektiv i utredningens förslag (15.5.3) om att ge Kungliga biblioteket ett utökat uppdrag för de nationella biblioteksfrågorna. I detta avsnitt betonas folkbibliotekens roll inom den högre utbildningen, digitaliseringen och andra aspekter av biblioteksverksamhet för vuxna, medan bibliotekens uppgift att tillhandahålla ett brett utbud av böcker för barn och ungdomar, på såväl svenska som alla de andra språk som läses och talas i vårt land, tycks ha glömts bort. Vi har svårt att föreställa oss att ett forskningsbibliotek, med de speciella kompetenser som finns och behövs där, skulle rymma de kunskaper och intressen som krävs för att samordna och utveckla biblioteksverksamhet för barn och ungdomar. Det handlar om kunskapen om hur barn tänker, hur man inspirerar barn till läsning, hur ett bibliotek bör se ut för att tilltala barn och ungdomar o.s.v. – en kompetens som för närvarande förutom på de lokala och regionala biblioteken främst finns hos Kulturrådet.

Vi anser att utredningens förslag att låta Kungliga biblioteket samordna de nationella biblioteksfrågorna missgynnar biblioteksverksamheten för barn och ungdom, och föreslår att ansvaret i stället läggs på Kulturrådet.

Barn och unga är framtiden. Satsa på dem! Och på läsning och tillgång till god barn- och ungdomslitteratur!

Svenska Barnboksakademin den 15 maj 2009 genom

Annika Thor Stefan Casta Christina Björk Sven Nordqvist (teckningar)

Svenska Barnboksakademin

c/o Stockholms stadsbibliotek Skärholmen, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen

Telefon 08-508 305 77 www.svenskabarnboksakademin.com