I början av sommaren 2010 deltog jag i ett seminarium i Åbo i Finland. Känslans språk var rubriken och vi var ett tiotal författare från Sverige och Finland som förberett föredrag och ungefär lika många åhörare fanns i rummet.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Föredragen kom, som förväntat, att handla om både det ena och det andra. Svenske kungens tsunami-tal stod i centrum för ett, ett annat beskrev känslan av att omges av ett nytt språk som att befinna sig mellan nymanglade lakan, ytterligare ett skildrade skrivandet som ett icke-tänkande tankearbete som mest liknar ett lyssnande. Efter varje föredrag följde en stunds reflektion som kunde innehålla frågor, men framför allt av tankar som väckts under lyssnandet. Det blev ett par ljuvliga dagar där i Åbo och jag åkte hem med min anteckningsbok tryckt mot bröstet, kände mig fylld av inspiration.

Som författare av såväl barn- och ungdomsböcker som vuxenböcker får jag emellanåt tillfälle att studera skillnaden mellan två världar. Seminariet i Åbo tillhörde vuxenboksvärlden, det förstår man ju redan på rubriken. Seminarier inom barn- och ungdomsboksvärlden ägnas sällan exklusivt åt konstnärliga drivkrafter och frågeställningar. Seminarier inom barn- och ungdomsboksvärlden heter aldrig Känslan språk, men skulle kunna heta Hur skriver man om starka känslor för barn? eller Hur får man pojkar att läsa böcker om känslor? I barn- och ungdomsboksvärlden står nästan alltid den tänkta läsaren i centrum fär samtalen, mer sällan författaren i egen rätt och själva det konstnärliga skapandet. Det är synd, tycker jag.

Varför det ser ut som det gör finns det naturligtvis många förklaringar till. Den främsta är kanske den att barn- och ungdomsboksvärlden har lite svårt att frigöra sig från sin fostrande och pedagogiska historia. Det ligger kvar ett gammalt ideal och skvalpar som gör att vi känner ett krav på oss att hela tiden vara nyttiga. Müslimänniskor, brukar en kollega raljant kalla oss för. Kanske borde vi försöka släppa det där kravet emellanåt och ta lite mer smak av? ja, vad vet jag, måhända marängsviss.