Det var i en skola i Istanbul och jag var författare pä besök. Två klasser hade fått Sandvargen i gåva, bland annat genom Svenska Konsulatets medverkan. Skolan låg i ett av stadens fattigaste områden. Den hade tretusen elever, fördelade på två skift. Lärarna arbetade från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen. Rektorn bedömde att ungefär åttio procent av barnen i området var inskrivna i skolan. De övriga, till stor del papperslösa immigranter, försökte man nå genom dörrknackning och att bokstavligen ta dem i handen och föra dem till skolan.

Såväl rektor som lärare arbetade målmedvetet och med stort engagemang för barnens bästa. Men de kämpade i en verklighet där arbetslösheten var hög och likså kriminaliteten. Inga elever från just den här skolan hade gått vidare till gymnasiet de senaste fem åren. Allt var slitet, trångt. Tröttheten och bristerna var påtagliga. Det fanns inga resurser, ingen extra tid.

Allt detta visste jag när jag kom in i aulan där sextio elever hade samlats. De hade läst boken och förberett frågor på sin fritid, utan hjälp av lärarna. Ett kort välkommen och sedan började vi. Eleverna frågade, jag svarade - under stigande förvåning. Frågorna handlade nämligen nästan uteslutande om boken och inget annat. Inte en enda fråga om min favoritfärg eller familjen, eller om jag hade några husdjur. Nej, det här var elva-åringar som var helt inriktade på texten. Citerade ibland en mening eller två för att ge bakgrund till en frågeställning. Hänvisade till ett kapitel eller en rad för att förtydliga.

En flicka räckte upp handen. "Du hittar på många egna ord i dina texter. Man kan nästan säga att du skapar ett eget språk. Kan man också säga att du använder språket som ett slags verktyg för att beskriva världen? I så fall: vad är det du vill förmedla till läsaren med just ditt språk?"

Jag försäkrar att detta är sant. Just så frågade hon och frågan var hennes egen. De andra frågorna som hon hade skrivit ner i sitt häfte var på samma nivå. Men lektionens avslutande fråga skiljde sig från de övriga. Den kom från en annan flicka. Hon valde att lämna texten, den fiktiva berättelsen. "Livet här är ganska hopplöst", sa hon. "Du har kanske sett lite hur vi har det. Tror du att vi någonsin kommer att bli lyckliga?" Men den besökande författaren hade inget svar att ge. I texten är allt möjligt. Tyvärr inte i verkligheten.