En av mina allra första böcker skrev jag på femtio arbetsdagar. Fyrahundra sidor romantiskt korstågsdrama som rann ut ur fingrarna vintern 1993-94. Så här efteråt förstår jag knappt hur det gick till. Hur många timmar varje dag hamrade jag på tangentbordet? Var hittade jag alla ord? I dag skulle det ta ett år att skriva lika mycket. Om jag över huvudtaget skulle klara det. Jag ska erkänna att insikten är en liten aning irriterande. Varför kan jag inte skriva på det sättet längre? Vad har förändrats? Så jag började rota efter förklaringar. Hittade två.

Förklaring ett: De första böckerna var enklast eftersom jag kunde ösa ur mig text utan risk för upprepning. Elaka tungor säger att författare bara skriver en bok, om och om igen. Det är inte helt osant. Jag var också oändligt mycket mindre medveten om vad som gick att göra med en text och bara trallade på med mitt skrivande. (Irriterande nog tycker många läsare fortfarande att mina två första böcker är det bästa jag har skrivit. Ett slag i ansiktet. Kom igen, jag skriver ju mycket bättre i dag!)

Förklaring två: Jag fick sitta i ostörd. Telefonen kunde vara tyst veckor i sträck och mejl fanns inte. Inte mobiltelefoner heller. Jag plaskade runt i oceaner av tid, lyckligt ovetande om hur bra jag hade det. I dag har oceanerna torkat ihop. Och då är det knappast Harry Potter-klass på min berömdhet. Danska författarinnan Lene Kaaberböl, vars böcker finns översatta till femtio språk, berättade att hon har 150 resdagar per år. Det är jag inte i närheten av, ändå känns det alltid som om någon rycker i tröjan och försöker få min uppmärksamhet. Och det är jag självklart glad för, det betyder ju att mina böcker blir lästa. Men inte alltid. Jag började ju skriva för att jag tycker om att sitta ensam på min kammare och dagdrömma.

Slutsats: Ju mer populär en författare blir desto mindre tid finns det att skriva. De gamla böckerna äter upp möjligheterna att berätta nya historier på ett sätt som jag - om böcker hade varit människor - skulle kunna kalla avundsjukt. Som om de gamla böckerna lever och tänker, och vägrar släppa sina femton minuter i rampljuset, medan vi författare försöker gå vidare med våra liv.

Enklaste lösningen vore att skriva böcker som människor inte tycker om, men det är nog att driva jakten på skrivtid en aning långt.