Läste med förundran det Ulf Nilsson skrev om den där Waldorf-förskolan utan böcker i senaste krönikan. "Berättelser är viktigt. Inte nödvändigtvis böcker. Det ställer jag faktiskt upp på", skriver du. När jag ser "bokhyllan" på bilden blir jag alldeles olycklig. Några Elsa Beskow, en sångbok, en svampbok och sedan inget mer, nästan. Så fattigt.

De här barnen blir alltså berövade bilderböckernas underbara värld. De begränsas i sina litterära upplevelser till det som personalen råkar kunna berätta eller återberätta. De blir helt beroende av just den personalens språk och språkkänsla. Och inte minst: de undanhålls hela den vidunderliga, fantastiska, överraskande, fantasieggande bildvärlden som bokläsande barn får ta del av. Och hur ska de kunna grundlägga några bokvanor? Och vilja lära sig läsa?

Från sin barndoms dagis kommer de att minnas några Elsa Beskowböcker. Efter dem nästan inga fler. Hur ska de få träffa Mumintrollet, Herr Gurka och Lilla syster Kanin? Enda chansen är väl att de här stackars Waldorfbarnens föräldrar trots allt gillar barnböcker och har många hemma. Och att de ofta går till biblioteket med barnen sina.

Det hjälper inte att barnen fått tova, tälja pinnar, bygga med sneda klossar, sova på lammskinn och bära hem biodynamiskt bröd i små korgar. I vårt välbärgade land har de dessutom rätt till hela den rika barnboksvärlden, både i uppläst originaltext och i bild. Så det så.

PS. Jag ser verkligen fram emot att du Ulf, trots att du suttit på dessa små stolar i sommar, fortsätter att tycka att barnböcker är viktiga och att du gör nya lika underbara som du gjort i 35 år

Replik från Ulf Nilsson:

Det finns minst 22 saker som är viktiga för ett barns utveckling. Böcker är en av dem. Eller är det verkligen böcker? Kanske är det tankar, bilder och berättelser som är det viktiga. Den hårda, platta och fyrkantiga sak vi kallar "en bok" är kanske bara en sorts förpackning? Hmm, det tål att tänka på.

Jag kan inte försvara Waldorf för jag vet för lite om deras pedagogik. Jag förstår dock så mycket som att de har genomarbetade tankar kring barns utveckling. Vilka färger en fyraåring ska möta, vilka berättelser de ska vandra in i, hur ska man få dem att skapa egna inre bilder och våga skapa eget utan att bli knäckta av det flotta professionella. Och det är viktiga frågor.

Waldorf-lärarna tar nog berättandet på stort allvar och fördjupar sig med hjälp av berättarnätverk. En liten pedagogisk tanke är t ex att inte säga till barn med förmaningar utan genom en kort berättelse. Intressant!

Antroposoferna ses som "egna" och lite suspekta, har jag noterat. Varför håller antroposoferna på med sitt konstiga "skörda-säden-själv-mala-baka" och sin surkålsdiet? När kommunen lagar så god mat, för att inte tala om Sodexo! Varför undviker de plastleksaker? Kritiserar de indirekt allas våra liv? Förra sommaren hade Expressen t o m en kulturartikel om att antroposoferna kanske är nazistiska med sin dyrkan av det "naturnära"...

Jag tror det finns en tendens i samhället att stänga sig mot alla åsikter på tvärs. En misstro mot det udda. Därför vill jag försvara det udda. Utan dessa eldsjälar tar snart Spiderman, Sodexo och den stora kommunala kreativiteten över alltihop. Försvar för det udda. Fast det går emot en hjärtefråga. Och för att det kan få mig att fördjupa det som är min hjärtefråga.

Jag tror meningen med mitt lilla liv är att berätta att böcker för barn är viktiga. Det finns ju så många föräldrar som inte upptäckt barnboken. Men om några menar sig ha en mer sofistikerad metod så vill jag bara lyssna intresserat. Det finns ju en sak som är ännu viktigare än böcker. Det är respect.

(Fast vi lämnade en liten barnbok när vi reste - och tappade bort en legogubbe i en långhårig ullmatta, sorry.)