Alla fördömer det så kallade näthatet just nu och det är alldeles i sin ordning. Inte minst vi barnboksförfattare måste välkomna att det sätts gränser. Vi tycks ju, vare sig vi vill det eller inte, ha ett särskilt ansvar för det uppväxande släktets moraliska färdigheter.

Det som stör mig när publicister plötsligt håller brandtal mot den onda nätmobben är att de själva - och vi alla - har satt tonen. I många år har allt fler i det ständigt växande kolumnistskrået tränat på att formulera hånfullheter. Ett skruvat påhopp kan ge en rubrik på förstasidan och en plats i nästa tv-soffa. Svinaktighet lönar sig i mediebruset, anständighetsgränser är till för att sprängas, mobbning bygger karriärer. Friskt och öppet. Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg. Vem ska våga vara emot? Tala för återhållsamhet och bli kölhalad när näste kolumnist ska hitta någon idiot att profilera sig på?

Mobbningen är fast etablerad, och inte bara i tidningarna. Mobbningsprogrammen i tv lockar tittare och annonsörer och beteckningen "satir" har fått ursäkta mycket de senaste åren. Kön, raser och funktionshinder brukar vara undantagna, för där finns diskrimineringslagar och ombudsmän. Annars är det fritt fram. Enskilda människor körs över och offentligheten liknar ibland en skolgård. En som mobbas, några som mobbar - och en majoritet som tittar bort. Ingen vill bli nästa offer.

Jag tror att det här medieklimatet bidrar till det så kallade näthatet. Folk tar efter, vill uttrycka sig lika härligt drabbande som de framgångsrika kändisar de ser i tidningar och tv. Dessutom har ju medierna lurat i sina kunder att deras röst räknas, att de har något att säga till om. Varje dygn mejlas eller sms:as tusentals svar på mediernas frågor. Är nya centerledaren rätt person? Kommer Hammarby tillbaka? Är det synd om barn i Sverige? Vann rätt låt? Tyck till om nobelpriset. Och så vidare. Gör din röst hörd, din åsikt är viktig! Visst. Din röst räknas eftersom den genererar annonsinkomster och sms-avgifter. Sedan hamnar den i den stora, elektroniska papperskorgen.

Det nya är att medierna nu försöker dämpa förväntningarna, säga att du fortfarande får höra av dig, men nu på vissa villkor. Bra. Världen slipper en massa upptrissat hat. Och myten om den totala yttrandefriheten, om den stora demokratin där varje människa hörs, krackelerar. Återstår för mediebranschen att fundera över sitt eget verbala våldsmonopol. Återstår för oss barnboksförfattare att plita vidare på våra små berättelser om mobbningens vedervärdighet och det godas seger.