Angagerad - alltså stavas det så? Nej, det gör inte det. Jag får ett rött streck under ordet i Microsoft Word 2007. Och programmet har inget förslag. Jag fick tvåa i svenska när jag gick ut nian. Min klassföreståndare som hade mig i svenska och engelska vill ge mig en etta i bägge ämnena. Hon verkligen sa det - önskade. Men eftersom jag haft full närvaro, ej bråkat och faktiskt försökt, så fick jag en tvåa. Enligt rektorn och någon sorts lärarteam så kunde hon inte ge mig en etta - hur mycket hon än ville. Hon var verkligen ledsen för det. Att jag inte fick en etta.

Det här var i Hagalundskolan i Solna för 1000 år sedan. Min svensklärare var gift men en ganska berömd diktare som bara hann ge ut några få böcker. De skiljde sig. Han skrev bra. Jag har läst honom. Men hon älskade rättstavning och rättstavning och rättstavning. Klart att de skiljde sig. Det var först då jag var 22 år som jag förstod att man kunde ha språket till att skriva historier. Innan trodde jag att man hade det till rättstavning.

Okej - ordet som jag inte kan stava till ska liksom vara ett ledord för barn- och ungdomsförfattare. För tio år sedan flög jag ner till Lund för att prata i skolor. Jag var trött och inte riktigt frisk. Jag gjorde det för pengarna. En skolbibliotekarie hämtade mig vid flyget. En riktig barnkulturhjälte. Genast börjar hon prata om oss barn- och ungdomsboksförfattare och vilket ansvar vi har mot barnen. Att vi måste vara, ja... och så ordet från första raden som varken jag eller datorns ordbehandlingsprogram klarar att stava till. Hon sa också att det måste kännas viktigt för mig att träffa mina läsare.

Jag har ett jävla humör, det har jag alltid haft. LÄSARE? Jag ska träffa 25 ungar som har tvingats av sin lärare att läsa min bok. Det kan vara en tuff match. I bilen där så tänkte jag säga åt henne att bara vara tyst - eller släppa av mig eller...

Men jag sa som det var. Jag gör det för pengarna. Jag skriver helt enkelt för att rädda mig själv. Jag har ingen aning om vad jag annars skulle hålla på med. Hon blev ledsen och sa att en sån inställning kunde man ju inte ha. Barnkultur är det största och viktigaste som finns för barnen och hela världen. Jag höll inte med. Det viktigaste är vettiga vuxna.

Jag har mött det här så många gånger i så många skolor. Och det fulaste man kan säga är att jag är här för pengarna. En veckas arbete i skolor ger som ett bokförskott på fina förlaget. Och då har man skrivit i några månader, ibland år. Skolbesöken blir ju inte sämre för att man gör det för pengarna Kanske till och med bättre. Men vi barn- och ungdomsboksförfattare ska ju rädda - ja allt. Barn, pandor och träd. Barnkultur är liksom det enda som finns kvar från 70-talets progg.

Nu har jag slagit i Svenska Akademins Ordlista. Det ska ju vara ett E. Engagerad. Vilket fult ord om man tittar på det så här på textraden. En massa geggiga G-n. Räcker det inte om man är engagerad i sitt skrivande, att böckerna blir bra? Eller måste vi rädda alla bibliotek och alla barnen och alla...

Tänk om det skulle krävas samma engagemang från landets lyckade deckarförfattare. Alltså - de skulle tvingas att ta ansvar för kriminalvård och debatten om hur polisen sköter sitt jobb. Och hur skurkar och offer mår.

Hur ska jag krångla mig ur det här nu? Ja- det är nog bara att försöka skriva så bra man förmår. Och försöka få några spänn för det.