Många av oss som skriver böcker för barn gör nog det i bästa välmening. Vi vill barnen väl. Dela med oss av våra, ibland dyrköpta, erfarenheter. Föreslå sätt att hantera livet, peka på rätt och fel, kanske påstå att det finns hopp.

Ja, det är vackert.

Bild: Sven Nordqvist

Och vilka föräldrar skulle köpa våra böcker om de uppfattades som uppviglande eller deprimerande? Barnboksförfattare är nog, på gott och ont, de mest välmenande arbetarna i litteraturbranschen. I stort tycker jag det är bra. Det är inte lätt att vara barn. De behöver lite välvilja. Tyvärr får de allt mindre av den varan. Vi som skriver gör vad vi kan, men det känns som om motkrafterna blir allt starkare.

Till exempel: Skriv en bok eller en teaterpjäs om hur fult det är med mobbning. Men vad har det budskapet för chans i den orkan av mobbning som dånar i tidningsspalter och tv-såpor, på sajter, bloggar och tweets där människor kallas för "otyg", "pajasar" eller "katastrofer" för att de sagt något olämpligt eller inte sjungit tillräckligt bra?

Skriv något fint om rättvisa och sammanhållning och alla människors rätt till ett anständigt liv - och en stor del av den kulturbärande medelklassen kommer att applådera. Men hur ska man ta till sig budskapet i Rosengård, där tre av fyra barn lever i relativ fattigdom? De är offer för en segregation som, enligt SCB:s nya siffror, accelererar. De lever fattigt, de bor dåligt - och de går i skolor som är så usla att allt färre av dem begriper vad de läser.

För att muntra upp dem räcker det inte med några engagerade lärare, något snällt socialprojekt eller ett koppel välmenande barnboksförfattare. Det behövs en revolution, ekonomisk och kulturell. Ett nytt samhällsklimat.

Inte för att jag vet hur det ska åstadkommas. Men vi kan ju börja med att försöka återupprätta ett fint ord som sällan får vara något annat än det, ett fint ord: Barnperspektivet. Det måste finnas ett barnperspektiv i hela samhället, inte bara i högtidstalen. Inte bara i våra böcker. Kanske kunde vi göra mer för det.

I all välmening.