Det kom ett brev från förlaget. Det kan vara kul med brev från förlaget. Man kan få kontrakt eller bli bjuden på kalas eller få en bunt recensioner. Men det här brevet gjorde mig beklämd. Det handlade om att ett antal titlar (vars tillkomst jag varit inblandad i) inte bara avstannat i försäljningshänseende, utan så till den milda grad förlorat sitt berättigande att de stod i begrepp att förintas. Detta framkallade nu en känsla av kränkt stolthet hos mig. Tyckte förlaget alltså att de här böckerna var så usla att de inte gick att sälja längre? Inte ens på rea?

Nu visade det sig att tre av titlarna var en sorts pysselböcker som tillkommit mer på grund av en "accountant managers" optimistiska tilltro till marknadens oändliga behov av just pysselböcker, än på grund av upphovsmännens kreativa lust. Men där fanns även ett par "riktiga" böcker vars restupplaga gick samma dystra öde till mötes. Om inte jag ville ta hand om dem vill säga. Mot enbart fraktkostnad kunde jag få ta hand om så många böcker jag ville.

Det kändes märkligt att en bok som tidigare kostat kring 150 kronor nu kunde vara så fullständigt utan värde att den inte längre fick finnas till. Jag kom att tänka på ett författarbesök jag gjorde en gång i ett bibliotek, där barnbibliotekarien pratade om böckerna som "kompisar" som vi måste vara rädda om. Inte bläddra för hårt och bryta så att de får ont i ryggen. Inte tappa dem i golvet så att de slår sig i hörnen. Ställa dem fint i hyllan. Nu fick jag en lite opassande association till Raoul Wallenberg och undrade hur många kompisar jag kunde förmå mig att rädda undan förintelsen... från att eldas upp i fjärrvärmeverk eller malas ner till pappersmassa? Jag har ju tyvärr samlat på mig ett antal kartonger med utgångna titlar genom åren, så lagerutrymme är det ont om.

E-böcker och appar. Kanske finns det en poäng där. De existerar ju inte egentligen. De finns ett tag i en apparat nära dig, om du knappar in en kod. Samlar inte damm och får inga nötta hörn. Försvinner lika osentimentalt spårlöst som de kommer. Fast blir de kompisar? Är det verkligen så illa att pappersboken håller på att förpassas till historiens sophög? Måste man inte göra "riktiga" böcker för att få kalla sig författare? Kanske behöver jag de där kartongerna med utgångna bilderbokstitlar som bekräftelse på vem jag är. Jag målar bilder på akvarellpapper för att man inte kan få "den rätta känslan" i en dator. Men sanningen är kanske den att jag har ägnat mitt liv åt att lära mig måla med vattenfärg innanför linjerna och det faktum att minsta dagisbarn kan göra samma sak i en dator stör mig lite. Jag makar åt mig lite i min arbetslya och gör plats för ytterligare en trave kartonger.