I skimrande bruddräkt så vit såsom snö
Står djurtämjarns dotter, en blomstrande mö
Hon tvingats att lämna en främling sin hand
I morgon går färden till främmande land

Så börjar Lejonbruden, den visa som jag älskade mest av alla sånger min mamma sjöng för mig när jag var barn. Det är en förfärlig historia. Den slutar med att brudens älskade lejon blir skjutet av brudgummen, själv blir hon sliten i stycken och båda badar i varandras blod, ömt omslingrade. Mamma tyckte egentligen inte att den var en lämplig sång för ett barn, men den gav mig rysningar av både fasa och vällust. Som vuxen kan jag förstå det, den behandlar kärlek, avsked och svartsjuka och den unga flickans bävan inför vuxenlivet och mannen.

Bild: Jens Ahlbom

Det var inte bara på sängkanten jag hörde sånger. Det sjöngs på alla fester; Evert Taube, Fridas visor, Bellman, Lasse Dahlqvist, Nils Ferlin, snapsvisor, Carl-Anton och Olle Adolfsson. Vi lärde oss psalmverser i skolan och sjöng "Morgon mellan fjääällen, se hur bäck och flod..." och "Vår Gud är oss en väldig borg. Han är vårt vapen try-y-gga..." Körsång och julsånger. I ungdomsgängen fortsatte vi sjungandet och fortsatte med de politiska sångerna i demonstrationstågen.

Jag vet inte vad unga har för visor att lyssna till idag. Sjunger barn idag? Jag undrar vad t.ex. Melodifestivalen, Idol och The Voice gör med barnens och vårt förhållande till sång? Förlagen ger ut mängder av böcker med visor för små barn. Vissa har otroliga upplagor. Unga föräldrar frågar efter dem och köper dem.

I mitt författarskap har text/musik varit lika viktiga och naturliga som text/bild. Barn i förskoleåldern har så nära till sången. Kropp och språk hör ihop och när barn utforskar sina kroppsliga talanger gör de det ofta i sång:
Gunga lite grann
Gunga lite grann
Gunga lite bak och lite fram
Noj nonånonoj nojnonånonoj
Noj nonånonoj nonånonoj
Sjungandet hör direkt ihop med gungandet

Bang bang balans
Bang bang balans
Och inte hålla i sig någonstans
Glädjen över att behärska sin kropp måste ibland uttryckas i sång

Barn gör på samma sätt i utforskandet av språket. De vrider och vänder på orden, smakar på dem, beter sig helt enkelt som poeter. På frågan till sonen, då i förskoleåldern, hur han skulle beskriva sjön en mycket stilla kväll, blev svaret:
Prick still och alldeles platt
Inte en våg rör sig på hela sjön
En drastisk beskrivning men poetisk nog att bli början till en vistext.

Pappa och mamma
Är inte samma
Pappa är pappa
Och mamma är mamma
Enkelt konstaterande och fint ihopkomna ord från ett barn.

Min mamma förlorade sitt minne i slutet av sitt liv. En av de sista sångerna hon mindes och sjöng med lysande ögon var Säterjäntans söndag som återförde henne till den fäbod hon varit vid som ung flicka. Bra barnsång tror jag är sån där man får vara både skapande och lyssnande. Sången är en gåva, möjlig att både ge och få.