Det är på något sätt fint och tryggt att beslutsfattare tar ansvar för det uppväxande släktets framtid. Jag förstår tanken eller kanske omtanken om just det släkte som är i uppväxtfasen, när man vill styra dem mot en utbildning som ger arbete och framtid. Politik är ju att vilja och att ha visioner och så vidare. Det är bra. Jag gillar det. Men, visst, jag upplever det kanske lite motsägelsefullt att det parti som så ivrigt vurmat för individen i förhållande till kollektivet, vill minska individens frihet att välja. Enligt dem vill alldeles för många ungdomar gå på estetiska linjer i gymnasiet, och konst, musik och litteratur är ju inte områden där arbetsmarknaden skriker efter folk. Jag förstår det, men ändå... Måste allt vara så himla nyttigt?

Jag utbildade mig till teckningslärare på den tiden när man satsade hårt på att höja ämnets status genom att poängtera det teoretiska. Bildanalys och bildens roll i samhället och det där. Viktiga saker. Jag håller med. Men ute i verkligheten, när jag jobbade i skolan, handlade det mesta om att barnen tyckte att det var roligt att rita. Att skapa. (Förutom de som tyckte att det var dötråkigt. Men de tyckte oftast att bildanalysen var något ännu värre skit.)

De allra flesta som går estetisk linje på gymnasiet blir något annat än musiker och konstnärer. Gott så. Kanske blir de civilekonomer med en konstnärlig ådra. Jag tror att till och med Neanderthalarna insåg att bli en Homo Sapiens handlade om mer än att lära sig jaga mammut.

Kanske är det, som sagt, omtanke om de ungas förmåga att i framtiden försörja sig som ligger bakom förslaget att bara de som har potential att "bli något" ska få gå på estetisk linje på gymnasiet, men jag är rädd att det är ett symptom på oförmåga att förstå vad kultur är och vad den ska vara bra för.

"Skogen skulle vara mycket tyst om bara de fåglar sjöng, som sjunger bäst"