Låt mig börja med en brasklapp: Lättlästa böcker och deras författare behövs. Dessa välkomnande ingångar till läsandets labyrint förvandlar säkerligen många motvilliga små läsare till bokslukare varje dag. Att skriva så bedrägligt enkelt och ordekonomiskt är dessutom - vilket alla vet som har försökt - allt annat än lätt.

Men under mina många skolbesök hör jag allt oftare om hela gymnasieklasser som bara lånar lättläst. På högstadiet kan motståndet mot tjocka böcker vara närmast paniskt, och allt som är för långt eller har svåra ord sorteras bort. Och om inte eleverna backar händer det alltför ofta att lärarna gör det, och så slutar det med att jag står och pratar mellanstadiedeckare med en niondeklass.

Då tänker jag alltid på Heinrich Böll.

Min barndoms skolbibliotek hade aldrig, vad jag minns, någon utbildad bibliotekarie. Lärarna turades om att hålla öppet och låna ut, och jag misstänker att det var de som stod för bokinköpen också. Hur som helst var det utbud som mötte en nyfiken tioåring minst sagt eklektiskt. I snurran med nyinkommet kunde Kerstin Thorvall, Maria Gripe och Max Lundgren stå bredvid Erich Maria Remarque, P.C. Jersild, Vilhelm Moberg eller Sara Lidman. Eller Asterix, Tintin eller Lucky Luke.

Eller Heinrich Böll. Kanske visste jag att Böll nyligen hade fått Nobelpriset, eller så tyckte jag bara att namnet lät kul. I alla fall tog jag en dag i början av 1973 Doktor Murkes samlade tystnad från bokstället och började läsa.

Nästan fyrtio år efteråt minns jag inte mycket av boken. Doktor Murke klippte ut tysta partier ur de ljudband han av någon anledning var satt att granska och samlade bandbitarna i en plåtask. Det var grått och tyskt och invecklat och han hade någon sorts problem med sin fru.

Men känslan medan jag läste är fortfarande glasklar: Här var en nästan skrattretande dyster bok om en gammal (säkert femtioårig!) mans tankar, översatt från tyska och skriven av en nobelpristagare. Det var en sådan bok som bara de smartaste vuxna läste, och här satt jag - ett barn - och förstod! Naturligtvis inte allt, men tillräckligt mycket för att fortsätta läsa.

Den triumfen blev början på en livslång respektlöshet för det svårlästa, och har givit mig favoriter som Calvino, Joyce, Barthelme, Eliot och många andra. Tillsammans med Tintin, Maria Gripe och Lucky Luke, förstås.

Jag tackar mitt skolbibliotek för insikten att en svår bok kan vara värd besväret. Att böcker ibland måste ha svåra ord och många sidor för att kunna gripa om de mest undflyende delarna av livet. Kanske till och med låta oss begripa dem lite.

Så, rensa inte upp i hyllorna. Blanda vilt och se till att det finns stenar att snubbla över i det lättsmältas jämna flöde. En svårläst bok tar tid. Man får läsa om, slå upp ord man inte fattar och ibland till och med stanna upp och tänka. Det kan vara jobbigt, men det är inte farligt.

Dela