Jujja Wieslanders krönika väckte minnen från Brevens tid hos mig. Att skriva brev tog en stor del av mitt unga liv. Och sedan att läsa alla brev jag fick! Jag har kvar de flesta från min vilda brevväxling med kamrater, kusiner, mostrar, morbröder. Särskilt sommartid var brevlådan full varenda dag utom söndagar (då fick man post även på lördagar). Vilken fröjd att gå och tömma lådan. Morbror Sune och jag skrev och berättade vilka vilda blommor vi sett eller pressat. Med latinska namn och allt. Mostrarna skrev om allt möjligt, moster Ki från Kristianstad skrev sagor eller skickade nässlor (till nässelsoppa), där kom de tidigare än i Stockholm.

Pappa reste ofta utomlands för något som hette "handelsförhandlingar". Tänk, då skrev han vykort till mig varje dag. Jag satte in alla i ett album. När han kom hem fick jag en leksaksapa från varje land. Min kusin Birgitta i Göteborg och jag skrev längre och längre brev till varandra, snart uppåt 40 sidor = dubbelt porto. En gång skaffade vi en gemensam brevvän i Rajshahi, Dist. Rajshahi, Indien. Vi hittade på och skrev rövarhistorier om oss själva till honom. Han frågade om svenska utbildningar. Jag skäms fortfarande.

Jag skrev en hel del brev till Hollywood, Calif. Där bodde mina filmidoler, Esther Williams*) och dom. I Filmjournalen stod det hur man skulle skriva: "As a keen admirer of your art, which I have had the great pleasure of enjoying several times...", så skulle man börja. Efter en evighet kom det svar, ett vykort med autograf på, tyvärr inte handskriven. Men fint ändå. Klart att jag sparat alla. De kom väl till pass, när jag som vuxen fick ett intervjuuppdrag för tidningen Vi.
"Jag hinner inte", sa jag.
"Vad synd", sa Göran på Vi, "för Esther Williams är i stan."

Hjälp! Jag ändrade mig genast, tog med mig vykorten, tuggummibilderna och det tjocka Esther-urklipps-albumet och gick för att få träffa henne i de utlovade 20 minuterna. Det visade sig att hon var förfärligt trevlig och ville titta noga på varenda sida i albumet Jag visste precis vad hennes dåvarande man, två söner och hund hette.
"Men du har inga bilder på min yngsta dotter", sa Esther.
"Konstigt", sa jag.
"Nej, inte alls", sa Esther. "När hon kom hade du slutat samla på mig."
Som tur var tyckte hon också att vi hade trevligt, så jag fick stanna i tre timmar. Jag lovade testamentera albumet till hennes son, som tittade in ibland under intervjun. I mitt album var han så liten att han låg och plaskade i ett handfat.

Min (för mig) mest betydelsefulla brevväxling var ändå med Tove Jansson. På rekommendation av min kamrat Ulla hade jag lånat Trollkarlens hatt på biblioteket. Den boken hade allt. Det bästa jag läst i mitt tolvåriga liv. Jag köpte den genast i Kungsholmens bokhandel. Då kunde jag även se baksidan (det kunde man inte på biblioteksböcker på den tiden). Där stod att författaren skrivit fler böcker. Herr Larsson i bokhandeln hjälpte mig att beställa hem Kometjakten. Och ända från Finland beställde han Småtrollen och den stora översvämningen. Båda lika fulländade och banbrytande!

Ulla och jag beslöt skriva beundrarbrev till Tove. Vi berättade att hon var bäst i världen. Vi hade gått till Polyfoto och låtit fotografera alla våra apor, så att Tove skulle få se dem och veta vad alla hette och vilka som hade tagit studenten och vilka som spelade i Monkey Boys. Och så skrev vi att vi funderade på att skaffa levande apa. Vi klistrade kuvertet fullt av frimärken i småvalörer och tänkte att Tove kunde ge dem till Hemulen, som ju samlade frimärken.

Efter en evighet (en hel månad) fick vi svar. Ett kuvert fullklistrat med finska frimärken i småvalörer. Tre handskrivna A4-sidor och autografer på varsin lös lapp (som vi bett om). Brevet handlade till stor del om varför vi inte skulle skaffa levande apa. För det hade hon haft. Och så beskrev hon alla katastrofer som den apan hade ställt till med. Det lät frestande kul att ha levande apa, men det blev aldrig någon för vår del.

Däremot blev Tove en stor förebild. Jag beslöt genast att börja skriva som hon. Nästa skoluppsats inledde jag med samma mening som Tove i Småtrollen. "Så kan man inte börja en uppsats", sa Fröken. Men jag visste bättre, det kunde man visst! Stackars Fröken som var så obildad. Toves böcker var alltså de första där jag lade märke till språket. Bättre än Enid Blytons. Jag tror också att Toves böcker hade betydelse för mitt framtida yrkesval, jag blev ju barnboksförfattare. Och förstås också för att jag som vuxen skrev en hel bok om henne. Men den är mer riktad till vuxna.

Så kan det gå när man skriver många brev och när man råkar läsa en riktigt bra barnbok.

*) Berömd stjärna som simmade i alla filmer. Jag lärde mig le under vatten.

Dela