Jag sitter i min arbetslya och pysslar med illustrationer till en liten historia om dinosaurier. Ganska kul. Jag har inte ritat särskilt många dinosaurier förut. Men jag känner mig lite som en sådan. Jag målar med vattenfärger på papper. Jag är kanske en dinosaurie, men jag är inte direkt teknikfientlig. (Snart får jag en iPad med posten.) Jag är bara lite hälsosamt skeptisk.

För länge sedan när jag jobbade som bildlärare (krita-perioden) fick mina elever kämpa med penslar och vattenfärg. Jobbigt, tyckte många. Vattenfärgerna flöt ihop och pappret knölade sig. Däremot går det förföriskt enkelt att måla på en surfplatta! I alla fall i den reklamfilm som dyker upp ibland på reklamkanalerna på TV:n. En liten flicka har ställt sin platta på ett staffli och målar med frejdiga penseldrag en härligt spontan bild som hon kan skriva ut och visa upp för pappa som är någonstans på andra sidan skärmen. Inget slask och stänk och inget att plocka fram och städa bort.

Jag förstår mycket väl att många vill ge barnen plattor redan på dagis. En hel värld finns ju där ute (på nätet) att upptäcka. Ett fantastiskt pedagogiskt instrument. Och vem är jag att säga att man måste forma bokstäver med blyertspenna på papper för att lära sig skriva och läsa, eller att traggla med vattenfärger för att göra bilder?

Men det är något som skaver. Man behöver liksom inte ha något tålamod med den nya tekniken. Allt går fort och enkelt. Man behöver inte kunna något, för apparna gör det åt oss. Man behöver inte veta något för alla svar finns där ute. Det finns utmärkta pedagogiska appar, men kan de konkurrera med all underhållning och förströelse som pockar på uppmärksamhet? Varför läsa en bok när man kan se på en film?

Som bildlärare på högstadiet var det inte så kul att höra "Äsch, det där gjorde vi i femman", när man hade förberett en inspirerande lektion. Man måste vara rädd om nyfikenheten. Jag tror kanske att barn helt enkelt ska upptäcka världen lite i sänder. Och i början, gärna med händerna, munnen, kroppen. Inte genom en skärm.

Jag har en vän som är barnpsykiatriker. Hon berättade att de har tvååringar med beroendeproblematik. Små barn som inte kan vara utan sin surfplatta. Det är inte så kul, men det är naturligtvis inte plattans fel. Den är ju bara ett verktyg. Men det handlar lite om föräldrars och pedagogers omdöme.

Illustration: Jens Ahlbom.

Dela