Jujja Wieslander Ledamot 2005 - 2019 Jujja Wieslander är mest intresserad av det som växer och utvecklas. Barn, växter och relationer mellan människor samt hur det kan uttryckas i ord, bild, musik och rörelse. Helst med både humor och allvar. Jujja anser att arbetet att stödja barns språk i vid bemärkelse är en värdig livsuppgift. Efter förre maken och medförfattaren Tomas död fortsätter hon arbetet med figurerna Mamma Mu, Kråkan, Lillebror, Dagsspöket med flera. I de tre böckerna om Hjördis berättar Jujja Wieslander om sin egen barndom: Hjördis (2017), Hjördis hos farmor (2018) och Hjördis i skolan (2019). Böckerna ä illustrerade av Lotta Geffenbland och utgivna på Rabén & Sjögren. Jujja har också läst in dem som ljudböcker. Jujjas webbsida |
Ledamöternas krönikor Vecka 22 2013 Måste man ha bra minne för att bli författare? av Jujja Wieslander Så frågade en av eleverna i klassen, som Åsa Lind besökte i Hammarö kommun och som hon berättade om i förra krönikan. Jag vet inte varför den frågan satte sig i mig, men den gjorde det. Måste man det? Har jag det, jag som blev författare? Har jag bra minne? Frågorna är alltid mycket intressantare än svaren, men jag ska försöka mig på ett svar som gäller för mig. När jag skriver till eller om barn tror jag att jag rör mig i ett tillstånd som liknar minnet. När jag ser barn leka, landar intrycken direkt i mina egna sinnliga minnen. Häromdan satt jag en stund på mitt barnbarns fina förskolegård och betraktade hopen av barn som var ute. Nyutslagna träd, fullt av rofylld men intensiv lek. Föräldrar kom och gick, personal kryssade avspänt mellan lekarna. Försommaren blänkte över alltihop. "Här faller inga bomber" tänkte jag tacksamt. Mitt i lugnet såg jag nästan bara frenetiskt kroppsarbete. En kille jobbade i tio minuter koncentrerat med att försöka få upp en rockring runt sin lilla mage. Det gick inte så bra, men lyckades bättre när han övergick till att få den att snurra runt ena foten. Som en cirkusartist tränade han idogt. Min sexåring som följt med för att hämta lillasyrran på dagis hade redan jobbat flera timmar på sin fritidsgård med allehanda kroppsliga övningar. Vi passerar den fina Lugnet-parken, en gammeldags Parklek med gedigna lekgrejer och fint kuperad terräng i vacker förortsskog. Där är alldeles fullt av lekande barn och föräldrar som gör skäl för namnet -tar det lugnt- på hämtvägen hem. De sitter och pratar och låter ungarna leka. Fridfull stämning bland de vuxna, men barnen vad gör de? De jobbar och jobbar, klänger och springer, cyklar och balanserar och åker linbana! Inte en stilla minut. Sexåringen fortsätter sin arbetsdag med att skjutsa lillasyrran och en nyfunnen kompis på en trampcykel, i full racerfart med skickligt manövrerade tvära svängar och innan vi går hemåt måste han försäkra sig om att alla lekredskap är som de brukar. Han avslutar med avancerad klättring i änternät och en liten lätt springande balansgång. Allt detta fysiska arbetande känner jag igen som en stor glädje i mig själv. Jag minns precis känslan att kunna bära min egen kropp hängande i en arm, att springa fort över en liten spång utan att tappa balansen, att åka i linbana eller svinga i ett rep och känna det där härliga suget i magen. Den sortens minne gör att jag gärna skriver om den fysiska leken. För att mina läsare ska känna igen sig och för att föräldrarna inte ska glömma hur viktiga den sortens lekar är för barnen - att få känna sig stark och kompetent! När vi sen kom till att bara gå på den platta trottoaren, var orken fullständigt slut för båda barnen. SÅÅÅ tråkigt att bara gååååå. Svettigt! Törstigt! De fick glass och de tyckte det var lite kul att ha fått se farmor i linbanan.
|
||||||||
© Copyright Svenska Barnboksakademin 2024 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |