En god vän till mig i Östergötland har en åttaårig tjej som spelade fotboll. Jag säger spelade för hon har lagt av. Åtta år och före detta fotbollsspelare... En stor turnering arrangerades i hennes hemstad för ett tag sedan. Tjejerna spelade fem matcher gånger fyrtio minuter. Visst låter det väl härligt. Små, svettiga åttaåringar som rasar runt ute på ett stort fält i likadana tröjor och skrattar och tjoar. Men efter turneringen kom min kompis dotter hem fly förbannad och kastade fotbollsskorna i ett hörn i hallen och svor dyrt och heligt att hon aldrig mer skulle spela fotboll! Sammanlagt på de fem matcherna hade hon fått spela fem minuter.

När jag fick höra detta trodde jag att det berodde på att tjejerna var så många och att de därför fick så lite speltid var och en, men ack så fel jag hade. De duktiga fick spela hela matcher, och de mindre duktiga fick stå på linjen nästan hela dagen. Förstår vi vuxna hur ont det gör i en liten åttaåring när hon inte får vara med? Ja, jag tror faktiskt att vi gör det. Vi fattar hur hon mår, men vi bryr oss inte. Resultatet i matchen är viktigare. Skäms på oss vuxna!

En annan kompis bor i Malmö. Han har en nioårig son som heter Oscar och som brukade stå i mål. Jag säger brukade, för han har slutat nu... Inför en avgörande match kom tränaren in i omklädningsrummet med en inlånad målvakt från ett annat lag i klubben. Tränaren frågade: "Vill ni att alla ska få spela, eller vill ni vinna?" Oscar såg glöden i ögonen på sina lagkamrater och insåg åt vilket håll det barkade. Han tog sina skor och benskydd och lämnade baracken. Så var det slut med Oscars målvaktande.

En baskettränare här i Stockholm gick runt bland sina elvaåriga tjejer efter matchen och delade ut tablettaskar till de flickor som han tyckte hade varit duktiga... Vad i hela världen är det frågan om? Är folk helt dumma i huvudet? Vårt land är fullt av dessa historier. Idrotten verkar i många fall vara en fullständig frizon när det gäller empati och tron på allas lika värde.

Det är dags att vi frågar oss vad det kostar att hetsa ungarna på detta sätt? Många slutar helt med idrottandet och övervikt, knäckt självförtroende och ensamhet blir ofta följden av att vi vuxna inte kan lägga band på vår egen tävlingslust. För det är just detta det handlar om. Inte elakhet, möjligen dumhet, men inte elakhet. Tänk på tränaren som står på linjen och är så inne i matchen, liksom hen själv sprang därute på vänsterkanten och inte får bollen när målet är öppet. "Spela bollen då!" ekar det över grus- och gräsplaner.

Det intressanta är att när jag tar upp denna fråga bland ansvariga ledare, så hänvisar de alltid till föreningens måldokument i vilket det står att alla ska behandlas med respekt och att alla är lika mycket värda. Men vi vuxna som leder barn får aldrig glömma att den dagen vi ger ett barn fördelar framför ett annat, gör vi en värdering, vi sorterar. Och att bli bortvald sitter kvar som en tagg resten av livet.

Vi kanske vinner matchen (vad det nu betyder i sammanhanget), men på linjen står några ungar som förlorar tron på sig själva och på det goda, rättvisa livet.

Dela