Det är trångt på tunnelbanan, verkligen knökfullt, när en pappa kliver på med sina två söner. Den ene är kanske fem eller sex, den andre ett par år yngre och sitter i vagn. De pratar om vart de ska åka, i vilken ordning de ska göra saker - det är mycket som ska hinnas med en söndag strax före jul.

"Ah, nu fattar jag varför det är så mycket folk", säger pappan plötsligt. "Det var ju möte i Kärrtorp idag."
"Möte?" säger den äldre sonen.
"Ja, alltså en demonstration mot... mot några dumma dummingar", säger pappan.
"Varför då?" säger sonen.
"Ja, för... de gjorde dumma saker", säger pappan - och byter samtalsämne. Eller snarare återgår till att prata om i vilken ordning ärendena ska uträttas, och sonens fråga blir hängande i luften.

Att pappan gled undan kan man kanske förstå. Det är inte alla som vill prata politik med sina barn på tunnelbanan. Eller överhuvudtaget. Åsikterna går isär om i vilken utsträckning man ska involvera barn i det politiska samtalet.

Själv menar jag att vi alla lever i politiken, inte som ett val utan som ett faktum. Det mesta vi gör sker inom de ramar som skapas genom politiska beslut, eller frånvaron av beslut. Det gäller inte minst för barn och unga. Det är ju de som går i förskola och skola, som använder fotbollsplanerna, lånar flest böcker och hänger i centrum. Det är de som använder de gemensamma, offentliga rummen mer än andra.

Därför är det också barn och unga som drabbas mest av inskränkningar i och av det gemensamma - inte minst när hot och våld sätter gränserna, när rasism och fascism stjäl vår trygghet.

Så, hur gör man? Ska man involvera barnen i det politiska samtalet? Ja, absolut, eftersom de lever i politikens konsekvenser. Och hur? Jo, genom att ta avstamp i FN:s barnkonvention, till exempel - och det är just vad jag hoppas att många skolor kommer att göra nu.

Aldrig tidigare har så många människor i Sverige samlats i demonstrationer mot rasism och för demokrati. Därför finns just nu ett gyllene tillfälle att lyfta fram frågor om mänskliga fri- och rättigheter, och öppna för diskussioner om hur just vår klass, vår skola, vårt samhälle, lever upp till konventionen.

För övrigt hoppas jag att pappan pratade med sin son, när de kom hem. I lugn och ro. Förklarade lite mera om "de dumma dummingarna" och faktiskt svarade på sonens fråga. Släppte in politiken, helt enkelt.

Dela