Johan Unenge Stol nr 9 Johan Unenge fick en penna istället för napp. För hans pappa och mamma var bägge tecknare. Så han blev tecknare. Att rita var det roligaste han visste. Speciellt serier. Ända tills han började skriva. Och upptäckte att det var ännu roligare. Nu har han fattat att det roligaste är att göra båda delarna. Och lite skateboard ibland. Johan Unenge tycker om när hans böcker gör de där tvärsäkra lite mindre tvärsäkra. Och när de där som säjer att böcker är tråkiga, plötsligt utbrister (motvilligt) "fast den där var rätt okej!" Han har också flera barn ihop med Måns Gahrton. Eva och Adam, Rosa och Hotell Gyllene knorren heter några av dem. Johan Unenge var Sverigers första läsambassadör 2011-2013. 2014 blev han läscoach för idrottsrörelsens och Kulturrådets satsning Paus som syftar till att förmedla bilden av läsning som något coolt och positivt inom idrottsvärlden. Johan är också ledamot i Läsdelegationen som är en del av satsningen Hela Sverige läser för barnen och ska samla skola, kultur och föreningsliv runt insatser för läsning i och utanför skolan. Johans senast utgivna bok är Fångarna på slottet (Bonnier Carlsen, 2018), del 18 i serien om Hotell Gyllene Knorren som han gjort tillsammans med Måns Gahrton. Johans sida på Barnens bibliotek Johans sida hos bokförlaget Bonnier Carlsen |
Ledamöternas krönikor Vecka 2 2014 Skriva som det borde vara eller som det är av Johan Unenge För några år sedan fick jag idén till en bok om tre killar. Tre typiska (generalisering, finns inga typiska, alla är individer) killar (varför inte tjejer lika gärna?). Jag tänkte att de skulle vilja åka snowboard (rikemansport). Men de har inga pengar (varför ska det alltid vara socialrealism?). För att samla ihop pengar börjar de panta burkar (det löser inga miljöproblem, måste ta ett samlat grepp om resursslöseri), gå ut med hundar (oansvarigt att uppmana barn att ringa på hos okända, tillägg i förordet "ta alltid med en förälder") och spara sina veckopengar (typiskt medelklass). Till slut går de till sportaffären och köper varsin bräda. Men så upptäcker de att det är ju jättesvårt (ingenting är svårt, allt är möjligt, lev din dröm, tryck inte ner de unga!). Att de ska åka snowboard är ju egentligen bara ett sätt att impa på tjejer (traumatisering av alternativa sexuella läggningar). De funderar på om det finns andra sätt att impa på tjejer (va? förr kämpade unga för större saker, fred, rättvisa). Till slut kommer de på att de kan äta gul snö (kiss- och bajshumor, Stefan & Krister nästa). Eller rättare sagt, de kommer på ett sätt att få tjejerna att tro att de äter gul snö (framställer tjejer som mindre vetande) genom att hälla ut saft i snön i förväg (varför kan man inte göra killar till förebilder istället?) och sen äta upp den. De lyckas med sitt trick (overkligt och inte relevant för unga människors vardag) och tjejerna tycker att killarna är jätteäckliga (framställer tjejer som en kollektiv grupp). Tjejerna lovar varandra att aldrig bli ihop med killar (killar vet inte hur tjejer tänker). Och killarna fattar ingenting. Det som verkade vara en sån bra plan... (boken saknar djup och trivialiserar uppväxten). Det är ju inte så att man som författare är ovetande om värderingar och stämningar i samhället. Problemet som ungdomsboksförfattare är om man kan skildra världen så som den ser ut för många. Utan att värdera den. Att man, efter att ha stött på så många killar som har en ganska begränsad världsbild, ger sig på att beskriva den just så. För en vuxen kanske torftig, kanske till och med felaktig eller skadlig på sikt. Men vilket är ansvaret? Har man som författare en plikt att låta uppfostran alltid gå före identifikation. Så fort verklighetsbeskrivningen susar iväg och blir en önskedröm. En riktlinje för unga att följa förvandlar boken från underhållning till läxbok. Jag fick nyligen ett samtal återgivet där en författare funderade kring sin nästa bok. Om det var möjligt att göra huvudpersonen till kille. Eller vågade han skriva om en tjej? Var ämnet för trivialt? När de pratade om de augustnominerade böckerna för unga fanns alltid pedagogik med. Om boken kunde vara en förebild, hjälpa, ge stöd. Ibland blir jag bara lite trött på det ansvaret. PS. Boken jag skrev hette Gul snö (Bonnier Carlsen, 2006) och är varken experimentell, fostrande eller utlämnande. Varning. DS.
|
||||||||
© Copyright Svenska Barnboksakademin 2024 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |