För några år sedan fick jag idén till en bok om tre killar. Tre typiska (generalisering, finns inga typiska, alla är individer) killar (varför inte tjejer lika gärna?). Jag tänkte att de skulle vilja åka snowboard (rikemansport). Men de har inga pengar (varför ska det alltid vara socialrealism?). För att samla ihop pengar börjar de panta burkar (det löser inga miljöproblem, måste ta ett samlat grepp om resursslöseri), gå ut med hundar (oansvarigt att uppmana barn att ringa på hos okända, tillägg i förordet "ta alltid med en förälder") och spara sina veckopengar (typiskt medelklass).

Till slut går de till sportaffären och köper varsin bräda. Men så upptäcker de att det är ju jättesvårt (ingenting är svårt, allt är möjligt, lev din dröm, tryck inte ner de unga!). Att de ska åka snowboard är ju egentligen bara ett sätt att impa på tjejer (traumatisering av alternativa sexuella läggningar).

De funderar på om det finns andra sätt att impa på tjejer (va? förr kämpade unga för större saker, fred, rättvisa). Till slut kommer de på att de kan äta gul snö (kiss- och bajshumor, Stefan & Krister nästa). Eller rättare sagt, de kommer på ett sätt att få tjejerna att tro att de äter gul snö (framställer tjejer som mindre vetande) genom att hälla ut saft i snön i förväg (varför kan man inte göra killar till förebilder istället?) och sen äta upp den.

De lyckas med sitt trick (overkligt och inte relevant för unga människors vardag) och tjejerna tycker att killarna är jätteäckliga (framställer tjejer som en kollektiv grupp). Tjejerna lovar varandra att aldrig bli ihop med killar (killar vet inte hur tjejer tänker). Och killarna fattar ingenting. Det som verkade vara en sån bra plan... (boken saknar djup och trivialiserar uppväxten).

Det är ju inte så att man som författare är ovetande om värderingar och stämningar i samhället. Problemet som ungdomsboksförfattare är om man kan skildra världen så som den ser ut för många. Utan att värdera den. Att man, efter att ha stött på så många killar som har en ganska begränsad världsbild, ger sig på att beskriva den just så. För en vuxen kanske torftig, kanske till och med felaktig eller skadlig på sikt.

Men vilket är ansvaret? Har man som författare en plikt att låta uppfostran alltid gå före identifikation. Så fort verklighetsbeskrivningen susar iväg och blir en önskedröm. En riktlinje för unga att följa förvandlar boken från underhållning till läxbok.

Jag fick nyligen ett samtal återgivet där en författare funderade kring sin nästa bok. Om det var möjligt att göra huvudpersonen till kille. Eller vågade han skriva om en tjej? Var ämnet för trivialt? När de pratade om de augustnominerade böckerna för unga fanns alltid pedagogik med. Om boken kunde vara en förebild, hjälpa, ge stöd. Ibland blir jag bara lite trött på det ansvaret.

PS. Boken jag skrev hette Gul snö (Bonnier Carlsen, 2006) och är varken experimentell, fostrande eller utlämnande. Varning. DS.

Dela