När jag var liten fick jag och min bror många faktaböcker av våra föräldrar. Vi fick andra bilderböcker också, men faktaböcker kanske kändes lite nyttigare. De var inte bara till nöje. Man fick ju lära sig något på köpet. Det var titlar som Från vikingaskepp till jetflygplan och Folkens öden och äventyr. Jag tyckte mycket om de där böckerna. Mest gillade jag att läsa om gamla kulturer och föreställa mig hur det var att leva på den tiden. Jag är fortfarande barnsligt förtjust i sprängskisser av hus eller fartyg eller annat, där man kan fantisera om hur människor levde och arbetade.

Gemensamt för de flesta av böckerna var att de slutade med ett par uppslag om framtiden. Jag var inte lika förtjust i de sidorna. Det var fantasifulla bilder med svävande tåg, rörliga trottoarer så att man skulle slippa gå, rymdraketer och flygande plattformar. Där fanns städer under gigantiska kupoler och snurrande rymdstationer, men aldrig något träd och aldrig något litet gammalt hus. Det var som om framtiden skulle komma som en tornado och svepa bort allt gammalt och ersätta det med skinande blank metall.

Men de andades ju en väldig framtidsoptimism de där sidorna. Det fredliga utnyttjandet av atomkraften var ett nav som alla fantastiska möjligheter snurrade kring. Ingenting var omöjligt. Snart skulle människor åka till månen! I framtiden ja, men samtiden var skrämmande på 60-talet. Visserligen var det välstånd och utveckling i västerlandet, men hotet om kärnvapenkriget hängde som ett damoklessvärd över världen.

Idag är det nästan tvärt om. När barnen var lite yngre åkte vi till Disneyland i Paris. Det slog mig då att "Tomorrow land"- Framtidslandet - var designat som en Jules Verne-värld. En nostalgisk retro-framtidsvärld från 1800-talets slut. Är det symtomatiskt för vår tid att vi lånar framtiden från ett par generationer tillbaka (där vi redan har facit) för att det inte finns någon anledning att vara optimistisk inför vår egen framtid? I förra årets julkalender i TV blev polariseringen ganska tydlig mellan de "dumma" som önskade sig till framtiden för att få ordning på nutiden, och de som sökte de sanna värdena hos Hedenhösarna ända bort i förhistorien.

Själv har jag nog, precis som när jag var liten, mest sysslat med böcker om hur det var förr i tiden, men i ett par titlar har författaren George Johansson och jag låtit Mulle Meck blicka framåt och fundera på vilka farkoster och drivmedel som kan fungera i en mer miljömedveten framtid. Mulle är lite mer optimistiskt lagd än vad jag är. Jag misströstar lätt.

Men vi är ju inte betjänta av att vi sopar problemen under mattan. Studier visar att barn i hög grad oroar sig för framtiden och klimatförändringar, men att man sällan pratar om det med sina föräldrar. Jag tror att det behövs fler barnböcker som tar barnens oro på allvar. Böcker som inte väjer för problemen men som kan peka på möjligheter.

Illustration: Harald Bukor ur boken Från vikingaskepp till jetflygplan, Folket i Bild 1960.

Dela