Först tillbringar jag en vecka tillsammans med sjuåringar i skolor i Värmland, och vi pratar om böcker, läsning, texter och språk. Sedan kommer jag hem och landar vid köksbordet med tidningen Vi, där jag under rubriken Onödigt hittar följande synpunkt från en läsare:
"Är fundersam över att ni använder så konstiga ord ibland, som i intervjun med Maud Olofsson där ordet 'debaclet' känns lite snobbigt."
Redan här får man ju en del att grunna på. Konstiga ord? Vad är det?

Det konstiga är det besynnerliga, det från normen avvikande, föreslår ordboken. Och snobbigt hör ihop med överlägsenhet och tillgjordhet enligt samma källa.
Men är debaclet ett ord utanför normen?
Och i så fall: utanför vilken norm?
Frågeställarens?
Och i så fall: vad ska en tidningen göra åt det, om det i spalterna dyker upp ett ord som en läsare inte fattar eller gillar? Jo, be om ursäkt, så klart. Krypa till korset och erkänna sin underlåtenhet att servera ett friktionsfritt, väloljat och för alla omedelbart begripligt språk.

Här tror ni kanske att jag skämtar eller är ironisk, men det är ungefär vad tidningen gör - en veritabel språkpudel. För i kulturredaktörens kommentar står att läsa:
"Jag förstår verkligen hur du menar, och att det kan vara provocerande om man inte förstår ett visst ord i tidningen. Vi vill inte att någon läsare ska känna så. Faktum är att det synsättet, att inte vara vad du kallar "snobbiga", präglar hela tidningen. Debacle (=misslyckande, motgång, fiasko) är ett svårt ord, jag håller med om det och jag beklagar att du känt som du gjort. Men ibland, tänker jag personligen, kan det också vara roligt att slå upp ett ord som man inte kunnat tidigare, och därigenom lära nytt."

Tja. Vad ska man säga? Nå, det är ju fint att redaktören, personligen, ibland finner nöje i att lära sig nya ord. Alltså seriöst, jag raljerar inte! Jag är själv en ivrig ordboksbläddrare och slår stup i kvarten upp ord och uttryck i alla möjliga luntor och listor. Men i övrigt tycker jag svaret är mycket märkligt. Redaktören beklagar läsaren och beskriver debacle som ett svårt ord. Beklaga? Att någon just har givits tillfälle att lärt sig nåt nytt? Ska väl snarare firas med pukor och trumpeter! Och vaddå svårt ord? För att det låter lite franskt och stavas med c, eller?
Nä, jag fattar inte.
Dessutom; om man som läsare blir provocerad i möten med okända ord kanske man ska söka sig till andra medier än de textbaserade. För risken finns ju alltid att det hoppar upp någon impertinent liten glosa och biter till i ögonvrån.

Låter jag sarkastisk? Jag hoppas det. Mitt tålamod med lättstötta respektive ursäktande vuxna är inte så stort, nämligen - inte efter en intensiv vecka tillsammans med förstaklassare, i ett flöde av frågor kring böcker och läsning. Som alla barn är de i full färd med att erövra språket och vidga sina ordförråd. I strid ström dyker de nya orden upp. Hela tiden, varenda dag! Att i det läget värdera orden i termer av svårighetsgrad är rätt ointressant. Allt ska ju ändå läras, dechiffreras, införlivas i själva kroppen och bli grund för nästa lager av kunskap. Okända ord blir kända, ting får namn, världspusslet läggs bit för bit.

Konstiga ord? Svåra ord? Tänk, jag tror aldrig jag har hört ett enda barn beskriva ett ord som konstigt. Däremot som långt eller kort eller fint, ofta följt av undringar om vem som bestämmer om orden och vem som hittar på dem. Barn är språkglada, bara man ger dem möjlighet - och bara de slipper bli kvästa av ordrädda vuxna. Nej, hellre då som förebilder, kaxiga språksnobbar med sprängfyllda ordförråd!

Dela