Måndagen den 2 juni mottar Barbro Lindgren Litteratrupriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) för 2014. Svenska Barnboksakademin är stolt över att ha varit en av dem som nominerade Barbro Lindgren till detta pris. Akademin hade också glädjen att få träffa henne vid det traditionsenliga kaffekalaset med pristagaren fredagen 30 maj. I denna veckas krönika berättar Barnboksakademins ledamöter och hedersledamöter om sina minnen av Barbro och vad hennes böcker betytt för dem.

Barbro Lindgren läser högt ur en av sina böcker vid Barnboksakademins traditionella träff med ALMA-vinnaren fredagen 30 maj. Foto: Stefan Borg.

TILL BARBRO

det stora i det lilla
det svåra i det enkla

en liten hand
i en lite större

en smäll
och allt blir bra igen

Mårten Melin, stol nummer 12

Utan Barbro hade vi kanske inte ens funnits. Alltså Barnboksakademin. En tanke att tänka i dessa dagar. Så här gick det till.
Monica Alpsten, barnbibliotekarie i Skärholmen, hade länge klagat högt över att Svenska Akademien aldrig valde in barnboksförfattare i sin krets. Det var hon inte ensam om, men det speciella med just Monica var att hon slutade klaga och övergick till att handla. Hon hade hittat ett långt, smalt, stiligt bord och några stolar som en gång stått i Stockholms stads allra första barnbibliotek. Just rätt bord att omges av aderton stolar, tänkte hon och såg för sin inre syn en egen självständig barnboksakademi. Och så lät hon frakta bordet till Skärholmens bibliotek och satte igång att värva ledamöter.
Den första, och för Monica mest självklara var - ja just det - Barbro Lindgren. Hon inbjöds till biblioteket och skrev sin signatur på undersidan av den stol som skulle bli nummer ett. Därmed var processen igång. Ytterligare sjutton författare kom till biblioteket för att läsa och berätta för barn, och för att skriva namn under de nya stolar som undan för undan levererades av en duktig snickare.
Den 26 maj 1989 invigdes Svenska Barnboksakademin i Skärholmen och nog var det så att vi redan då tackade Barbro för att hon - om än via ombud - orsakat en barnboksakademi.
Annika Holm, ledamot 1989-1998, hedersledamot

Jag var vuxen första gången jag läste en Barbro Lindgren-bok. Kanske var det Loranga-boken. Ja det var det nog. Jag var fortfarande vuxen när jag läst ut den, fast på ett gladare vis.
Eva Lindström, stol nummer 14

Det var när min mamma läste Loranga, Loranga högt för mig och mina syskon som lusten att göra barnböcker föddes någonstans inuti mig. Det var fantastiskt att få höra om dessa galna människor som gjorde så knasiga saker och som såg så lustiga ut. Loranga verkade vara en jätterolig pappa. Han målade toaletten i guld och flyttade in där, red på giraffer och var kompis med tjuvar och arga korvgubbar. Loranga, han var precis en sån man som jag ville gifta mig med när jag blev stor. Ugglor i brevlådan och tigrar i ladan och en swimmingpool på taket, det är sånt som sätter guldkant på tillvaron. Allting i boken var spännande, roligt, gränslöst och framförallt möjligt och det var gjort med en obetalbar humor. Det gav det där lilla fröet till lust som senare i mitt liv började gro och spira och bli till ett eget författarskap. Så jag vill bara tacka Barbro att hon gjorde denna fantastiska bok som blev så viktig för mig. Den bästa konsten är den som ger energi och lust till andra att vilja göra något eget.
Pernilla Stalfelt, stol nummer 15

1977 bor vi i ett lurvigt kollektiv mitt bland Sveriges rikaste och finaste människor i Djursholm. Vår äldste son är fem år gammal och ibland åker han och jag runt i grannskapet i vår Opel Rekord, ett gungande vrak som hålls ihop av silvertejp. Det är en skrotopel, precis som i Loranga Loranga, och min son vevar ner sidorutan och skriker:
-Det är ingen motor i! Tänk på det!
Precis som tjuven Gustav när de åker förbi fängelset, med papegoja och allt, då när Gustav just lärt sig Snasna. Vi hade så roligt med Loranga den hösten. Och fortfarande kan jag komma på mig själv med att säga telifon.
Håkan Jaensson, stol nummer 7

När jag gick på gymnasiet läste många tjejer poesi. Jag och mina killkompisar läste istället Loranga och Masarin och lyssnade på Toivo Pavlos inläsningar. "Loranga är en jättebra pappa, han bryr sig inte om någonting", kunde vi läsa i den första boken. Jag kände en sådan kärlek till denna upp-och-nedvända värld. Och rummet som skulle målas i guldfärg. Men det fick vara, för guldet var alldeles för dyrt.
De trasiga tigrarna, farfar som glömdes bort när de sprang ikapp för att ge honom fågelfrön och pilsner, tjuven Gustav med sina flugbett, och hypokondrikern Dartanjang som var så rädd för att det skulle hoppa baciller på honom. Vilken humor! Vilken värme! Tack Barbro. Dina böcker skapade ett sådant korsdrag i huvudet så att det fortfarande susar i öronen.
Martin Widmark, stol nummer 4

Min son är döpt efter tjuven Gustav, inte efter kungen...
Stina Wirsén, stol nummer 3

Det finns böcker som man älskar och de är naturligtvis helt underbara. Sedan finns det böcker som är mer än underbara - de är ett villkor för ohämmad lycka. Livet skulle vara så mycket fattigare utan dem och det är svårt att förstå att det fanns en tid när de ännu var olästa. En av dessa mina nödvändiga böcker är Barbro Lindgrens Vems Lilla Mössa Flyger.
Åsa Lind, stol nummer 8

Min dotter hade en liten porslinsdocka som hon döpte till Barbro. Hon älskade den och vårdade den ömt. Till slut föll ena armen av. Men den fick vara med ändå. Ända tills både armar och ben försvunnit. Efter det fick den ligga i en liten låda ovanpå dockskåpet.
Vad hon fick namnet Barbro från är jag inte säker på, men vi läste ju friskt alla Max-böckerna, Vilda bebin, hunden Rosa, Loranga. Sen slukade vi Vems lilla mössa flyger och vi skrattade och ville bara ha mer. Då slängde vi oss över Världshemligt, och någonstans där, mitt i den boken sa min dotter ifrån. Jag fick inte vara med längre. Hon ville läsa själv.
- Jaha, sa jag, OK. Gick ut till soffan och bläddrade bland tidningarna.
I ögonvrån kunde jag se min dotter och Barbro vandra vidare tillsammans in i solnedgången.
Sara Lundberg, stol nummer 10

Det jag tänker på först när jag tänker på Barbro är alla stunder i mitt 70-talsmurriga pojkrum hemma i Lund då jag läste Jättehemligt och Världshemligt. Spännande, känsloladdat och lite läskigt. Det andra jag tänker på är tidiga besök på Eriksson & Lindgren då David Polfeldt och jag fick gå ut med Rosa i Rålambshovsparken. Hon var en fascinerande personlighet!
Mårten Sandén, stol nummer 2

När jag läste Jättehemligt-böckerna trodde jag ibland nästan att det spökade. Hade Barbro gått i Kungsholms Folkskola? Det var så mycket som stämde. När hon fick en amerikansk flicka i klassen och allting. Fast jag blev aldrig så där deprimerad i skolan som Barbro blev, utom den gången en flicka blev överkörd av spårvagnen på gatan utanför skolgården. Då ville jag inte gå tillbaka dit.
Vems lilla mössa flyger-trilogin känns också som om de böckerna var skrivna just för mig. Jag har haft väldigt kul i Barnhans land. Pricknallen påminner om Baby-Gulle, som ofta kom bort. Och Farbrornallen är lite lik Store-Nalle. Fast han är byråchef och inte musikalisk, men han har radio.
Och resten av Barbro-böckerna är hemskans bra de med. Hade de kommit medan jag var barn hade jag blivit galen av lycka. (Tur att Pippi, Puh och Upptäcktsresanden Karlsson fanns i alla fall.)
Christina Björk, ledamot 1989-1999, hedersledamot

Barbro Lindgrens namn och ännu mer hennes boktitlar gör mig irriterad. Det fanns drivor av böcker i mitt barndomshem, men de hade samlats in under mina föräldrars ungdomstid och mina äldre systrars barndom, under den pre-lindgrenska eran. Massor av spännande böcker, men ingen Jättehemligt, ingen Loranga. Och när jag fick egna barn så la min fru beslag på nöjet att läsa Barbros böcker för barnen. Jag stod i köket och diskade och hörde hur de fnittrade sig till sömns. Visst, några Maxböcker snodde jag åt mig, men just därför förstår jag vad jag har missat i övrigt. Och nu kan jag inte förmå mig att läsa dem, det är som att ordna fest med girlanger och ballonger och bara bjuda sig själv. Hoppet står till kommande barnbarn. Pax för att läsa Barbro Lindgren för dem.
PS. Fick tillfälle att träffa jubilaren på fika häromdagen och tipsades om en vuxenbok att läsa i ensamhet i väntan på barnbarn. Ingen irritation längre! DS.
Jonathan Lindström, stol nummer 5

Det pratas en hel del om det konsekventa barnperspektivet när det handlar om att skriva barnböcker. Ibland tänker jag att det kanske är Barbro Lindgren som uppfunnit det. När jag läser böckerna om Lilla Sparvel - som sen blir Stora Sparvel - är det som att kliva rakt in i huvudet på en fyra-femåring och betrakta den märkliga och samtidigt självklara omvärlden genom de ögonen. Att Barbro Lindgren också är en stor poet får man inte förglömma. Med en skenbar enkelhet fångar hon in livets allra största mirakel. Födelsen, döden och att man däremellan kan åka tåg eller träffa en gröngöling.
Katarina Kuick, stol nummer 13

Jag har en fin skrivbok där jag samlar dikter att ta fram när de behövs. Där finns Nu föds ett barn, Någon gång ska vi dö, Tänk alla millioner år, Vad jag gjort i mitt liv och Gråt inte för att jag är död. Det är dikter som tröstar och gläder mig, och som jag många, många gånger skrivit av och skickat till andra som också blivit tröstade och glada!
Gunilla Lundgren, ledamot 1994-1999, hedersledamot

En liten cyklists död är den vackraste och mest kärleksfulla skildring som jag har läst om de många timmarna vid en dödsbädd. En annan favorit (återgiven härnedan) säger någonting om spännvidden i hennes dikter.
Jujja Wieslander, stol nummer 18

TVÅ TUPPAR I LEKSAND

I Leksand
där Siljan ligger i sin skål
och alla banker är stängda
ropar svanorna uppfordrande
till varann
från den uttorkade sjön.

Vi går här med ångande andedräkter
och väntar på tåget som ska komma
Då hoppar en tupp av bussen
blek som snö
med grönt hår och röda ben
Betraktar oss föraktfullt
Alla försöker att inte titta dit
låter blickarna långsamt glida
gatan upp mot Domus
och Pizzeria Bosporen
Tuppen skakar trotsigt sin röda kam
medan en kråka
bekymrat betraktar en växel

Då kommer en buss till
i den sitter en annan tupp

Med upprättstående
gredelin kam
flyger han ned på perrongen
De båda tupparnas ögon möts
i ljuvt samförstånd
medan Leksand håller andan

ur Längst inne i mitt huvud : samlade dikter och prosastycken av Barbro Lindgren, Rabén & Sjögren 2005

Dela