![]() |
![]() |
![]() ![]() |
![]() |
![]() |
![]() |
![]() |
![]() |
![]() |
![]() Ledamöternas krönikor Vecka 23 2014 ![]() Barbro Lindgren ![]() av Svenska Barnboksakademins ledamöter och hedersledamöter Måndagen den 2 juni mottar Barbro Lindgren Litteratrupriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) för 2014. Svenska Barnboksakademin är stolt över att ha varit en av dem som nominerade Barbro Lindgren till detta pris. Akademin hade också glädjen att få träffa henne vid det traditionsenliga kaffekalaset med pristagaren fredagen 30 maj. I denna veckas krönika berättar Barnboksakademins ledamöter och hedersledamöter om sina minnen av Barbro och vad hennes böcker betytt för dem.
TILL BARBRO
Utan Barbro hade vi kanske inte ens funnits. Alltså Barnboksakademin. En tanke att tänka i dessa dagar. Så här gick det till.
Jag var vuxen första gången jag läste en Barbro Lindgren-bok.
Kanske var det Loranga-boken. Ja det var det nog. Jag var fortfarande vuxen
när jag läst ut den, fast på ett gladare vis.
Det var när min mamma läste Loranga, Loranga högt för mig och mina syskon som lusten att göra barnböcker föddes någonstans inuti mig. Det var fantastiskt att få höra om dessa galna människor som gjorde så knasiga saker och som såg så lustiga ut. Loranga verkade vara en jätterolig pappa. Han målade toaletten i guld och flyttade in där, red på giraffer och var kompis med tjuvar och arga korvgubbar. Loranga, han var precis en sån man som jag ville gifta mig med när jag blev stor. Ugglor i brevlådan och tigrar i ladan och en swimmingpool på taket, det är sånt som sätter guldkant på tillvaron.
Allting i boken var spännande, roligt, gränslöst och framförallt möjligt och det var gjort med en obetalbar humor. Det gav det där lilla fröet till lust som senare i mitt liv började gro och spira och bli till ett eget författarskap. Så jag vill bara tacka Barbro att hon gjorde denna fantastiska bok som blev så viktig för mig. Den bästa konsten är den som ger energi och lust till andra att vilja göra något eget.
1977 bor vi i ett lurvigt kollektiv mitt bland Sveriges rikaste och finaste människor i Djursholm. Vår äldste son är fem år gammal och ibland åker han och jag runt i grannskapet i vår Opel Rekord, ett gungande vrak som hålls ihop av silvertejp.
Det är en skrotopel, precis som i Loranga Loranga, och min son vevar ner sidorutan och skriker:
När jag gick på gymnasiet läste många tjejer poesi. Jag och mina killkompisar läste istället Loranga och Masarin och lyssnade på Toivo Pavlos inläsningar. "Loranga är en jättebra pappa, han bryr sig inte om någonting", kunde vi läsa i den första boken. Jag kände en sådan kärlek till denna upp-och-nedvända värld. Och rummet som skulle målas i guldfärg. Men det fick vara, för guldet var alldeles för dyrt.
Min son är döpt efter tjuven Gustav, inte efter kungen...
Det finns böcker som man älskar och de är naturligtvis helt underbara. Sedan finns det böcker som är mer än underbara - de är ett villkor för ohämmad lycka. Livet skulle vara så mycket fattigare utan dem och det är svårt att förstå att det fanns en tid när de ännu var olästa. En av dessa mina nödvändiga böcker är Barbro Lindgrens Vems Lilla Mössa Flyger.
Min dotter hade en liten porslinsdocka som hon döpte till Barbro. Hon älskade den och vårdade den ömt. Till slut föll ena armen av. Men den fick vara med ändå. Ända tills både armar och ben försvunnit. Efter det fick den ligga i en liten låda ovanpå dockskåpet.
Det jag tänker på först när jag tänker på Barbro är alla stunder i mitt 70-talsmurriga pojkrum hemma i Lund då jag läste Jättehemligt och Världshemligt. Spännande, känsloladdat och lite läskigt. Det andra jag tänker på är tidiga besök på Eriksson & Lindgren då David Polfeldt och jag fick gå ut med Rosa i Rålambshovsparken. Hon var en fascinerande personlighet!
När jag läste Jättehemligt-böckerna trodde jag ibland nästan att det spökade. Hade Barbro gått i Kungsholms Folkskola? Det var så mycket som stämde. När hon fick en amerikansk flicka i klassen och allting. Fast jag blev aldrig så där deprimerad i skolan som Barbro blev, utom den gången en flicka blev överkörd av spårvagnen på gatan utanför skolgården. Då ville jag inte gå tillbaka dit.
Barbro Lindgrens namn och ännu mer hennes boktitlar gör mig irriterad. Det fanns drivor av böcker i mitt barndomshem, men de hade samlats in under mina föräldrars ungdomstid och mina äldre systrars barndom, under den pre-lindgrenska eran. Massor av spännande böcker, men ingen Jättehemligt, ingen Loranga. Och när jag fick egna barn så la min fru beslag på nöjet att läsa Barbros böcker för barnen. Jag stod i köket och diskade och hörde hur de fnittrade sig till sömns. Visst, några Maxböcker snodde jag åt mig, men just därför förstår jag vad jag har missat i övrigt. Och nu kan jag inte förmå mig att läsa dem, det är som att ordna fest med girlanger och ballonger och bara bjuda sig själv. Hoppet står till kommande barnbarn. Pax för att läsa Barbro Lindgren för dem.
Det pratas en hel del om det konsekventa barnperspektivet när det handlar om att skriva barnböcker. Ibland tänker jag att det kanske är Barbro Lindgren som uppfunnit det. När jag läser böckerna om Lilla Sparvel - som sen blir Stora Sparvel - är det som att kliva rakt in i huvudet på en fyra-femåring och betrakta den märkliga och samtidigt självklara omvärlden genom de ögonen.
Att Barbro Lindgren också är en stor poet får man inte förglömma. Med en skenbar enkelhet fångar hon in livets allra största mirakel. Födelsen, döden och att man däremellan kan åka tåg eller träffa en gröngöling.
Jag har en fin skrivbok där jag samlar dikter att ta fram när de behövs. Där finns Nu föds ett barn, Någon gång ska vi dö, Tänk alla millioner år, Vad jag gjort i mitt liv och Gråt inte för att jag är död. Det är dikter som tröstar och gläder mig, och som jag många, många gånger skrivit av och skickat till andra som också blivit tröstade och glada!
En liten cyklists död är den vackraste och mest kärleksfulla skildring som jag har läst om de många timmarna vid en dödsbädd. En annan favorit (återgiven härnedan) säger någonting om spännvidden i hennes dikter. TVÅ TUPPAR I LEKSAND
|
![]() |
![]() | |
![]() © Copyright Svenska Barnboksakademin 2023 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |