Jag befann mig en rätt lång tågresa bort från Stockholm där jag bor. Jag var inbjuden för att föreläsa om konsten att leda boksamtal. För mig är nämligen samtalet om det lästa en nästan lika stor del av upplevelsen som själva läsningen.

(Jag hade turen att växa upp med en mamma som var barnbibliotekarie. Mycket av det jag läste hade hon redan läst och vi förde ett slags ständigt pågående litteratursamtal hemma i köket på Jägarstigen 58, ett samtal som på sätt och vis fortfarande pågår, fast i andra kök, med andra böcker.)

Och jag tror att det är så för många läsare. Och att det kanske borde vara det för fler. Kommer ni ihåg Vem ska trösta knyttet?, Tove Janssons bilderbok? Och scenen när det ensamma knyttet hittar en oerhört vacker snäcka på en strand. Men den fyller honom inte med glädje, utan gör honom än mer melankolisk:

Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Illustration ur Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson.

Så är det för mig med böcker. I alla fall de där som är riktigt starka, vackra, tankeväckande, förundrande. De vill jag visa! Och prata om! För att det är roligt. För att det känns bra. För att det gör att jag ser på snäckan/boken (och mig själv och den andra) med delvis nya ögon. Ur andra perspektiv.

Alltså föreläser jag ibland om hur man kan göra för att leda boksamtal för grupper (mycket utifrån Aidan Chambers tankar kring detta). Och nu börjar vi närma oss det jag egentligen ville skriva om. Nämligen de där ekorrarna och tunnelbanorna jag nämnde i rubriken. (Hela inledningen är nog egentligen ett sidospår, men jag är duktig på sådana. Troligen skulle jag inte få godkänt i nationella proven för årskurs fem på grund av detta. Men det hoppas jag återkomma till i en senare krönika.) Nu åter till ordningen!

Och åter till den föreläsningssal där jag och en grupp lärare tillsammans just hade läst en bilderbok tillsammans, för att sedan tala om den. Teori och praktik och modellerande. Boken i fråga var Rita ensam hemma av Håkan Jaensson och Gunna Grähs. Jag började som alltid med den första grundfrågan: Vad gillade man i eller med boken? och skrev upp det som sades.

Och sen, vad gillade man inte? Här var det en deltagare som räckte upp handen och sa ungefär: "Det här är ju en bok som vi inte kan läsa för våra barn. Vi är en landsortskommun, det finns ingen tunnelbana hos oss, våra barn förstår inte det." Jag nickade, skrev upp det sagda, och tänkte att det var en adekvat reflektion. Det är viktigt att känna igen sig, att ha referensramar för det lästa och flera uppslag i boken (i den bok som Rita ritar i boken) utspelar sig nere i Stockholms tunnelbana, en miljö som är helt främmande för många.

Samtidigt var det något som gnagde, stockholmaren i mig kände sig nog lite trampad på. Ska det verkligen vara omöjligt för en grupp barn boende långt från Stockholm att föreställa sig vad en tunnelbana är, även om de aldrig sett en i levande livet, tänkte jag. Men samtalet gick vidare och vi kom aldrig tillbaka till just den kommentaren.

Rita ensam hemma av Håkan Jaensson och Gunna Grähs, Alfabeta 2001.		Hanna , huset, hunden av Anna-Clara Tidholm, Alfabeta 2004.

Några veckor senare höll jag en ny boksamtalsföreläsning, i en annan ort, med en annan bok - Hanna, huset, hunden av Anna-Clara Tidholm. I den boken spelar en röd ekorre en viktig roll. Och tanken slog mig: Skulle en vuxen som arbetar på en förskola i en stad långt från tallar och ekar komma på tanken att säga: "Den här kan vi inte läsa för våra barn, för våra barn har inte sett några ekorrar."

Vad är det som gör att vissa saker automatiskt anses ingå i barnens allmänbildning? Vad kan vi förvänta oss att de känner till? Men kanske framför allt: Är det viktigt? Måste vi rätta oss efter det?

Självklart kan man inte fylla en bok med idel okändheter. Lite möjlighet till identifikation måste det nog finnas. Men samtidigt är jag övertygad om att de allra flesta barn är ytterst kapabla att röra sig långt utanför sin "comfort zone" och ta till sig en mängd okända företeelser, vare sig dessa har ludna svansar eller dånar fram i underjorden. Hur skulle de annars lära sig något nytt om omvärlden?

Och allt måste kanske inte heller förstås annat än på ett känslomässigt, symboliskt vis? Hur många barn bor för övrigt på en plats där det finns stora hemuler? Eller har varit på en sandstrand med snäckor så stora att man kan krypa in i dem?

Dela