Härom veckan var jag på besök i en skola i Nordanstigs kommun. Det händer inte så väldigt ofta, men ett par gånger per termin samlar jag ihop lite skisser och originalillustrationer och åker ut till något låg- eller mellanstadium för att berätta om mitt jobb. I stort sett varje gång jag närmar mig en skolbyggnad, kanske en lite äldre skola i gult tegel och en deprimerande asfalterad skolgård, då infinner sig en vag obehagskänsla någonstans i magtrakten.

Känslan har inget med mitt uppdrag att göra. Det är en tacksam roll att komma som ett avbrott i barnens vardag, och oftast är det väldigt trevligt att träffa elever och lärare. Att det är stökigt och högljutt stör mig inte så mycket. Det är något annat. Det är något med själva idén med att samla ihop en massa barn på ett ställe, och obehagskänslan hänger förstås ihop med min egen skoltid.

I min familj handlade det mycket om lek och fantasi när jag var liten. Jag har tröttat ut mina egna barn med berättelser om hur mycket vi hittade på bara för att det inte fanns TV och datorer. En utflykt var aldrig bara en utflykt. Det var en polarexpedition, eller en upptäcktsfärd i Amazonas. Vi hittade på egna kungariken och gjorde egna tidningar.

Att börja skolan var något av en kraschlandning. I backspegeln kan jag se hela grundskoletiden som en lång balansakt för att hålla sig accepterad. Ha tillräckligt coola kläder, inte vara för duktig, som plugghästen, inte bli vald sist i gympan, aldrig bli som han som alltid fick sitta ensam i matsalen.

Kanske målar jag i minnet en alltför dyster bild av skoltiden. Det var säkert inte bara elände, men jag fick aldrig riktigt ihop den med mitt andra liv. Och jag tror inte att någon av mina klasskamrater visste vem jag egentligen var. Jag tror inte att jag visste det själv, till slut.

Klasserna jag mötte i Nordanstig var fantastiska. Spontana barn. Massor med frågor och inget hånskratt åt någon lustig kommentar. Men jag spanar ändå alltid efter den där eleven som sitter tyst och inte vågar säga något, för att allt man säger kan vändas mot en.

När jag jobbade som bildlärare på högstadiet stötte jag på många tysta ungdomar i stökiga klasser, men också trygga elever i klasser med en tillåtande stämning. Elever som fick vara sig själva. Jag kunde aldrig riktigt sätta fingret på vad som skapade så olika dynamik i olika grupper.

Kanske var det bara en slump som satte ihop olika individer till en harmonisk grupp. Eller var det ansvarsfulla vuxna som låg bakom? Jag lutade åt det senare. Då kanske större barngrupper i förskolan och färre vuxna i skolorna inte direkt talar för att vi kommer att klättra i PISA-rankingen i framtiden.

Tanken på honom som fick sitta ensam i matsalen har alltid framkallat ett stygn av dåligt samvete hos mig, men för ett par år sedan blev vi kompisar på Facebook. Till min förvåning pratade han nostalgiskt om skoltiden och alla kompisar i Hudiksvall. Jovisst, han blev mobbad, men han fick byta skola redan i trean. Det hade jag glömt.

Dela