Vet ni vad jag gör allra mest som författare? Jag skriver om. Om vi säger att det tar hundra timmar att skriva en färdig bok, så sitter jag femhundra timmar och skriver om. Varenda mening i en färdig bok har gått igenom en fullständig förvandling. Först skrivs den. Sedan skrivs den om.

Det föds en lillebror som blir nästa mening. Eller en storasyster som dyker upp före. Eller en kusin i nästa stycke. Plötsligt raderas meningen. Då måste jag komma ihåg att ta bort kusinen. Kanske storasyster också. Och lillebror. Eller inte. Vid nästa genomläsning tycker jag plötsligt att något saknas och skriver in allt igen. Kanske med en brylling på sidan femtiotre. Jag kan avslöja att bryllingar på sidan femtiotre är lätta att missa när det är dags för nästa radering. "Vem är den där Karin på sidan åttiosex?"

Så håller jag på. Det knäppa är att jag tycker om det. Det finns en njutning i att jobba med textflöde. Det blir långsamt bättre och till slut glider min blick över sidorna utan att fastna. Men när jag läser någon av mina texter högt så ändrar jag igen. Högläsning är något annat än tyst läsning. Dessutom har jag fått lite distans till texten och orden sitter inte perfekt längre. Det gör de nästan aldrig. Men jag tycker om att försöka.

När jag pratar om skrivande i ett klassrum så tror de flesta eleverna att författare skriver sin bok från början till slut och sedan är jobbet klart. Eftersom det är en författare som skriver så hamnar orden omedelbart på rätt plats. Många elever tror detsamma om sitt eget skrivande. När de har skrivit klart så kan texten inte bli bättre. Stämmer tyvärr sällan.

Författare kan självklart skriva bra texter på en gång. Jag också. Jag har skrivit så mycket att jag har lärt mig hur man gör. Men som författare har jag också lärt mig att det finns väldigt mycket jag kan göra med en text. Därför sitter jag femhundra timmar och testar nya sätt att skriva mina meningar, på jakt efter den rätta tonträffen.

Ibland kan en liten detalj få ett helt stycke att lyfta. Ofta vet jag inte exakt vad jag gör. Jag bara känner att något händer. Som magi. Det är den enda belöningen jag behöver. Känslan att texten blir levande.

Om jag någonsin blir så bra på att skriva att orden verkligen hamnar på rätt plats på en gång så kommer jag nog att sluta. Lätt är nämligen trist. Jag vill anstränga mig. Bli utmanad. De saker jag har fått kämpa hårdast för här i livet är de som betyder allra mest. Ju svårare någonting är desto roligare blir det att lyckas.

De saker jag har valt att kämpa extra mycket med är sånt som jag tycker är roligt. Ofta sånt som jag har talang för. Men talang är ingen garanti för att man ska bli duktig. Det krävs mängder med hårt arbete. Träning. Eller bara ren tjurskallighet.

Talang visar vägen, envishet är farkosten du anländer i.

Dela