Att vara författare är ett ensamt arbete.
Så skriver jag och tänker att ni som läser ska nicka instämmande. För så är det ju, det vet man ju, det har man ju hört. Författaren som sitter ensam på sin kammare, behovet av ett eget rum, bubblan man stänger in sig i.

För min del stämmer det - ibland. Jag skrev väldigt bra när jag var ensam stipendiat i Ariane Wahlgrens hus i Aten i flera veckor. Främmande land, främmande språk; ingen att prata med, bara jag, mina romanfigurer och långa promenader bland antika ruiner mitt i stan.
   Några veckor i en ensligt belägen stuga i skog eller skärgård kan funka bra det också. I alla fall om jag stänger av telefonen och lämnar det mobila bredbandet till datorn hemma.

Samtidigt är människan ett flockdjur, sägs det. Vi tycker om att göra saker tillsammans, att träffas och umgås. (Troligen finns det bland författare fler individer som kan räknas till kategorin "ensamvargar" än i samhället i övrigt, i alla fall om man jämför med yrkesgrupper som lärare, säljare eller reseledare. Men även inom författarkåren är nog majoriteten av oss hyfsat sociala.)
   De flesta människor, både författare och andra, har dessutom ett stort bekräftelsebehov som behöver ständig påfyllning. Det räcker liksom inte med en positiv recension och ett vänligt läsarbrev två år efter avslutat manus för att hålla oss på gott humör.

Ett av mina största bekymmer som författare är att jag ständigt har dåligt samvete för att jag skriver för lite. Varför blir jag aldrig klar med alla de där skrivprojekten jag har påbörjat? För att inte tala om alla de där idéerna som har ploppat upp när man minst väntat sig det, och som ännu inte kommit förbi idéstadiet. Varför lyckas jag inte skapa mig de där tysta frizonerna och den där långa, koncentrerade skrivtiden som jag vet att jag behöver?
   Kanske är det så enkelt som att jag är alldeles för social för att vara författare?
   För mig är det liksom lättare att tacka ja till skolbesök och konferenser än att tacka ja till "Isolera dig i en månad, sätt dig och skriv." Hjärnans och själen vill så gärna ha den där snabba, omedelbara bekräftelsen som kommer av att träffa en grupp positiva människor. Om inte annat så behöver jag känna att jag ingår i ett sammanhang.

Vissa författare skaffar sig en arbetslokal tillsammans med kollegor, för att kunna fika och luncha och prata vardag och jobb om vartannat.
   För mig skulle inte det funka. Är jag i bubblan vill jag vara i bubblan. Då går det inte att någon kommer förbi och frågar om man vill ha semla. Bara att någon reser sig från en stol i rummet intill och tassar ut mot pentryt kan vara en ovälkommen bubbelspräckare. När jag skriver kan umgänge bara ske på mina villkor, på mitt initiativ.
   Kanske är det därför vissa hemmaarbetande författarkollegor är så aktiva på Facebook? Det har blivit vårt fikarum, en tillflyktsort där man kan titta in ett tag när man kört fast eller bara behöver lufta skallen.
   Facebook fyller dessutom en viktig funktion som arbetsredskap.
   Emellanåt är det någon som skickar ut en förfrågan kring någon saknad pusselbit i det egna romanbygget. Vilka sociala medier är mest använda av dagens fjortonåringar? Kan man bada i Umeälven i Umeå* eller är det för strömt? Vad är allra, allra mest pinsamt att råka ut för i skolan om man är tolv?
   Även om författaren i fråga sen aldrig använder sig av de goda råd som ges, så är det skönt att ha ett levande bollplank i datorn. Och bekräftelse får man. Jag finns. Det jag håller på med intresserar andra. Sånt ger ny energi. (Och genom att svara kan jag känna mig kreativ och lyckad trots att jag inte skrivit en rad på det egna manuset.)

Man behöver ny energi när man arbetar. Man behöver stöta och blöta med någon.
   Kanske är det kollektiva skrivandet lösningen för min del?
   Min näst senaste bok, Skriv om och om igen (X Publishing 2009), skrev jag tillsammans med Ylva Karlsson. Det var en på många sätt ljuvlig upplevelse! (Om inte annat så fick mitt språk nya influenser - innan jag jobbade med Ylva skulle jag aldrig ha använt ordet ljuvlig.) Men det bästa var nog att vi var två som drog. Ibland åt helt olika håll, men hellre det än att stå ensam och stampa på samma fläck.
   När jag hade kört fast eller bara slöat till ett tag hörde Ylva av sig och tillförde ny energi, forcerade processen, bekräftade de framsteg jag gjort, tvingade mig vidare eller tog helt enkelt över bördan. Och gav istället mig en text som hon hade kört fast med.
   När boken väl blev klar kan ingen av oss längre säga vem som skrivit vad. Inte en enda mening är min eller Ylvas - de har blötts och stötts så länge och ofta att allt sånt har suddats ut.
   Att skriva tillsammans gör inte att det går fortare, snarare tvärtom. Det blir inte hälften så mycket jobb för att man är två, snarare dubbelt så mycket. Ändå är det den av mina böcker som blivit klar på kortast tid - just för att det fanns någon annan som drog och knuffade på. Något som jag behöver och trivs med.

Alldeles nyss, för bara en liten vecka sedan, har jag så påbörjat ett nytt kollektivt skrivprojekt.
   Eller snarare tre stycken!
   Ja, tre böcker ska det förhoppningsvis bli. Och till varje bok har jag inte en medförfattare, utan drygt 20 stycken!
   Jag och klass 5G på Hällby skola, strax nordväst om Eskilstuna, ska nämligen skriva en faktabok tillsammans. Och jag och 5H på samma skola ska skriva en annan. Den tredje skriver jag och 5I. Tre klasser, tre böcker, sisådär 70 författare.
   Flera gånger under terminen är jag i klassrummet, bollar textsnuttar och idéer, ger och får feedback, är social och umgås och får mina bekräftelsedepåer påfyllda.
   Större delen av tiden sitter jag hemma i min författarbubbla och jobbar. Men också då kommer eleverna och deras lärare att finnas där i bakgrunden, inte alltför långt borta. Via mejl och diverse cybermolntjänster kommer de att knuffa på och dra, tillföra energi och kräva resultat och se till att jag inte slöar till för mycket. (Och så kommer de förstås att göra en stor del av det där researcharbetet som jag själv kan tycka är så tråkigt.)

   Galet? Ja.
   Men mest galet kul.
   Och för mig väldigt skönt att inte vara alldeles ensam med mitt skrivande.
   I alla fall tycker jag det nu, så här i början av projektet.
   Dessutom: Det är en rätt häftig känsla att vara alfahona för sin flock - och ännu häftigare att vara det för tre stycken!

* Förvirrande det där med älv och å. Borde det stå "Kan man bada i Umeå om man är i Ume?" istället, undrar sörlänningen?

Dela