Häromdagen frågade min dotter, 8 år, vilken som var den bästa påsken jag kunde minnas. En av de många genialiska frågor som bara åttaåringar ställer. Minnen började gnisslande bryta sig loss från det förflutna likt isflak om våren, och jag kom plötsligt ihåg ett antal mycket bra påsklov som jag hade glömt.

Ett hos kusinerna i Göteborg då jag - för första och möjligen senaste gången - lyssnade på Manfred Mann's Earth Band och var totalt uppslukad av Judith Guest's YA-klassiker Ordinary People. Det bör ha varit 1978. Flera andra hos farfar i Småland då jag inte lyssnade på något alls (jag hade för övrigt som barn en återkommande dröm om att min farfar, född 1903, fullkomligt otippat skaffade en grym stereo) men läste desto mer. I pojkrummet i källaren fanns en tre meter lång garderobshylla fullproppad med pappas och mina farbröders böcker från 40- och 50-talet. Jag läste (nästan) alla Sivar Ahlruds tvillingdeckare där, Karl May, Gustaf Bolinder, Sven Wernström, massor av Biggles och mycket annat.

Men den påsk jag minns absolut bäst tillbringade jag i ett gammalt stenhus alldeles invid havet utanför Göteborg. Huset finns inte längre och grusvägarna där jag gick har blivit villagator, men då, för fyrtio år sedan såg sommarhuset likadant ut som när min mamma var liten. Ljusa tapeter med en bård av snäckor och sjöstjärnor, djupa fönstermygar, ett trappräcke av grovt hamprep och möbler av lackerad bambu. Jag hade helt okarakteristiskt lyckats spara ihop massor av godis och tillbringade de kylslagna vårvinterdagarna i en av dessa bambufåtöljer som doftade sommar. Boken var Mysteriet vid midnatt av Philippa Pearce.

Allt detta tänkte jag högt som svar på min dotters fråga, och kanske var det intressant för henne att höra, jag vet inte. För mig var det åtminstone slående att ännu en gång upptäcka att i princip alla mina barndomsminnen är förknippade med läsande. Det är som om böckerna är prismor där platser, tidpunkter och minnen bryts. Eller kanske är de droppar av kåda, stelnade till bärnsten, där vårt förflutna fångats i luftbubblor. Bara att se omslaget på en gammal favoritbok transporterar oss i tid och rum.

Min pocketutgåva av Mysteriet vid midnatt är borttappad sedan länge, men jag behöver inte se den för att minnas solljuset över klipporna utanför fönstren, eller se havet glittra mellan kobbarna. Det räcker med att tänka på Tom och Hatty för att känna doften av torrt gräs och gummi från bortglömda tennisskor i den lilla tamburen, eller höra ljudet av den gamla Singer-symaskinens gnisslande pedal. Detta försvunna hus under en avlägsen påskhelg finns kvar mellan raderna i Philippa Pearces bok, precis som alla de ögonblick och platser som smält samman med våra stora läsupplevelser alltid kommer att finnas kvar.

Så länge vi har böckerna kan ingenting på allvar gå förlorat.

Dela