De senaste åren har jag skrivit en hel del böcker med sikte på ungdomar som inte läser. Det innebär att mina skolbesök ofta tar mig till områden med ungdomar som inte läser, slitna områden som inte ser ut som resten av Sverige.

I många klasser finns det inte en enda elev vars föräldrar är födda i Sverige. Ibland ska ett tiotal nationaliteter samsas i samma klassrum. De talar olika språk, tillhör olika religioner, de har olika sätt att se på världen, många har flytt från krigshärjade länder och några har sett sådant som ingen människa borde se. Det enda de har gemensamt är att de har hamnat i Sverige.

Och Sverige har tagit emot dem. Sverige som gärna stolt berättar hur många flyende som får komma till oss. Ofta med ett anklagande finger mot dem som inte tar emot lika många, inte gör lika mycket.

Men hur mycket gör vi i Sverige, egentligen?

De flyende som passerar igenom den utdragna asylprocessen hamnar ofta i förorterna jag besöker, med skolor som är så långt ifrån de svenska skolor mina barn gick i att det känns som ett annat land.

Skolorna är slitna, skitiga, mörka, trasiga, nerklottrade. Många klasser plågas av kaos. Eleverna har dramatiskt olika bakgrund och lärarna sliter bara för att få lektionerna att fungera. Men oavsett hur engagerade lärarna är så har deras elever egentligen ingen chans.

Foto: Niklas Krog.

De går ut skolan med underkänt i de flesta ämnen och knappt någon kunskap om det svenska. Zlatan, till exempel, visste ingenting om Sverige förrän han träffade sin fru Helena. Han brydde sig inte. Han levde vid sidan om det svenska samhället.

Det finns självklart ljuspunkter. I många klasser jag besöker blir det bra möten med nyfikna frågor och spännande samtal om böcker och läsning. Och allt möjligt annat. Jag går ifrån lektionerna med ett leende. Men sammanhanget är allt annat än bra.

På Hisingen i Göteborg, en del av miljonprogrammet, går endast 40 % av eleverna ut nian med godkända betyg. I grannskolan i villakvarteren mot havet är siffran 100 %. Två helt olika världar, någon kilometer ifrån varandra. Jämför med Zlatans upplevelse. Vi pratar om integration som har gått åt helvete.

Sverige tar emot fler flyktingar än något annat land i världen. Sedan skickar vi dem till förorter som ingen svensk vill befatta sig med. De lämnas utanför. Stängs ute. Och jag skäms.

Så här kan det inte fortsätta. Vi skapar ett utanförskap som leder till framtida problem. När jag kommer in i vissa klasser och möter elevernas blickar kan jag nästan höra tickande bomber. De är fulla av kraft och vilja - och många gånger kan vi skratta högt tillsammans - men efter skolan väntar ingenting på dem. Ingen högskola, inget jobb, inget sammanhang, ingen framtid.

Det måste vi göra någonting åt.

Not: Författaren Christina Claesson har skrivit en hisnande otäck sammanfattning av sina upplevelser i en skola. Beskrivningen har några år på nacken, men jag tror att det är ännu värre idag. Om det nu är möjligt.

Dela