En småbarnsmamma från Hagsätra tar med sig lillen i vagnen och går upp till Dagens Nyheters kulturchef och meddelar honom att tidningens bevakning av barnböcker är katastrofalt dålig. Själv skulle hon kunna göra det så mycket bättre, säger hon. Hon får chansen och snart har hon en hel sida i veckan. Är någon annons i vägen ber hon bara ombrytaren att plocka bort den. Ja, det är en sann historia. Men gammal.

Det var drygt femtio år sedan Margareta Strömstedt fick Olof Lagercrantz att skicka henne en packe barnböcker. "Visa vad ni kan!" skrev han. Hon kunde. Och tidningen ville. En sida i veckan (och på den tiden var sidorna dubbelt så stora och stilgraden betydligt mindre).

Jag läser det här i Margareta Strömstedts fina bok Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte (Bonniers 2013). Morgonen efter öppnar jag DN. Lördag. En halv tabloidsida barnkultur. Lagom för en liten recension av en "rolig nonsensskröna som snabbt glöms bort" - och en krönika av Pia Huss.

"Det är en skandal att barn- och ungdomslitteraturen inte ges rimligt utrymme i medierna /.../ att en så stor del av litteraturen faktiskt förbises", skriver Huss. Hon konstaterar också att de yngres författare negligeras även när det gäller till exempel morgonsoffor och intervjuer - vilket blir tydligt på tre tidigare sidor i samma tidning: där får åtta "vuxenförfattare" och inga andra berätta hur de kommer på sina romanhjältars namn.

Av de så kallade rikstidningarna är det bara Expressen som har en anständig bevakning av barnlitteraturen. Varje måndag, år efter år, får böcker, teater och annan barnkultur en helsida. Dessutom delar tidningen varje år ut ett pris, Heffaklumpen.

Som kulturchef på Aftonbladet i tjugo år lyckades jag inte lika bra. Vi gjorde stora recensionssjok inför julen och kunde ibland ge ut hela bilagor om årets barnböcker. Men någon kontinuitet kan jag inte skryta med. Det kändes inte som om utrymmena räckte, särskilt som vi var upptagna av att, vid sidan av det kulturella, rädda världen från Irakkrig och euro.

Med detta sagt - och med något av skammens rodnad på mina fårade kinder - tycker jag ändå att en del av det så moderna kulturkändismaterialet i till exempel DN borde få lämna plats åt barnkultur (att man i dag skulle slänga ut annonser är väl för mycket att hoppas på).

Det finns dessutom fullt sunda, kommersiella skäl: försäljningen av barn- och ungdomsböcker slår rekord just nu. Och det är de läsarna som är framtiden (om nu pappersjournalister tror på en sådan).

Det är bara att instämma med Pia Huss: "Till er som så ofta talar om att barn och unga "ska ha det bästa" och att deras kulturbehov är "högprioriterat", ni kulturchefer, redaktörer, programläggare, lärarutbildningsansvariga, skolledare... säger jag: upp till bevis!"

Dela