Jag växte upp med dataspelens lika avskydda storebror, tecknade serier. De hade samma effekt på vuxna som dataspelen idag. Något man inte ska syssla med. En blandning av vetenskap och helt vanligt sunt förnuft (daterat 1974) övertygade dåtidens vuxna om dess farlighet/meningslöshet. Att något kunde vara både farligt och meningslöst är ju fascinerande.

Jag gled ur dataspelens grepp med en hårsmån. 1976 hann jag sånär somna till det entoniga ploppet av en fyrkantig boll som for från ena änden till den andra på en gråsvart spelplan. Hade jag fångats där vet man aldrig hur det gått.

När jag fick mina egna barn hade utvecklingen snabbspolat fram fantastiska spel. Spel man får svettiga händer av, pirr i magen och svindel av. Men böcker är böcker. Och efter nästan trettio år på turné genom svenska skolor så hör jag mig själv säja samma sak. Böcker är ju ändå böcker. Inte på samma sätt bibliotekarierna sa det till mig på 70-talet. Lite mindre skuldbeläggande och då och då med ett stänk av självironi (eftersom jag trots allt aldrig var en stor bokläsare som barn).

Vad kunde datorspelen ha att sätta emot? "Jo, men min kille blir nog lite bättre på engelska" hörde jag ibland som en invändning från någon förälder. Nog fanns något där. Den invändningen som låg på marginalen var inget jag kunde låta påverka min grundinställning. Visserligen trodde jag inte att man kliver upp på ett tak med ett automatgevär för att man spelade. Men inte heller kunde något övertygande bevis för att det skulle vara bra visas upp.

Läsfrämjarnas mantra "inte spela - läs istället" var ändå det jag på olika sätt fick fram.

Trots att jag är preppad upp till tänderna med argument, stapeldiagram och smarta generaliseringar kring unga och läsning är min son ingen storläsare. Jag gör allt jag kan. Och det är en balansgång. När övergår det behjärtansvärda till något som bara låter som tjat? Tja, på ett par sekunder ibland.

Istället är han som killar i hans ålder är mest. Rätt sorglös kring skolresultat och framtidsutsikter. Inte det minsta korkad, men inte en sådan som sitter uppe nätterna igenom och läser läxor. Likt tjuren Ferdinand ramlar han ihop i soffan och fiskar upp mobilen utom räckhåll för vanliga samtal. Innan han plötsligt försvunnit till sitt rum. Uppslukad av ännu ett datorspel.

För ett par dagar sedan försökte jag som vanligt, på en förälders tafatta sätt få inblick i min tonårings vardag. Jag satte mig på sängen. Min son tog inte blicken från skärmen. Klick, klick klick. Tusentals klick och en och annan kommentar i micken.

Då frågade jag om nationella provet.
"Hmm, vasaru?"
"Jag sa, hur gick det på nationella provet?"
"I vilket ämne?"
"Hade ni inte engelska just?"
"Jo, det gick bra!"
"Vadå bra?"
"Fint!"
"Kan du inte sluta spela en enda minut och titta hit?"
"Vad är det?"
"Hur gick det på nationella i engelska?
"Jag fick A"
"Eh, jaha, va bra då. Det är mat om en kvart..."

Dela