I sommar har jag läst en bok som berört mig: Janusz Korczak och barnens värld (red. Leif Mathiasson, Studentlitteratur 2004). Många vet nog vem Janusz Korczak är, men jag ger ändå en liten bakgrund: Han föddes i Warszawa 1878 i en assimilerad judisk familj och han utbildade sig till läkare. Han var även en välkänd författare till 24 böcker, några av dem barnböcker, bland andra Lille kung Mattias. Genom sitt arbete som läkare i Warszawas fattigkvarter fick Korczak inblick i en hård verklighet. "När i alla djävlars namn ska vi sluta skriva ut salicyl mot fattigdom och utsugning"? frågade han upprört. Men han nöjde sig inte med sin upprördhet utan skapade två barnhem för fattiga barn.

Det är främst genom sin död som Korczak nått berömmelse. När nazisterna ockuperade Polen under andra världskriget togs alla de judiska barnhemsbarnen till koncentrationslägret i Treblinka år 1942. Det sägs att Korczak kunde ha räddat sitt liv, han hade många inflytelserika vänner och bekanta. Istället följde han med barnen in i döden. Det berättas hur han gick först i ledet med 200 barn efter sig. Sist gick en av hans medarbetare Madam Stefa. Alla dödades.

Varför kan det vara inspirerande att läsa Korczak i dag? För mig är hans tankar aktuella och de gör att jag måste fundera över mitt eget samarbete med barn. På sitt barnhem genomförde Korczak vad han kallade ett socialt experiment: han ville bygga verksamheten på demokrati och självstyre. Barns rätt till respekt var grunden i hans tänkande.

Korczak betonade att barndomen inte är ett förstadium till vuxenlivet. Barnen befinner sig redan mitt i livet. Varje dag, varje människa de möter, varje bok de läser har sin egen betydelse. Barnens liv i dag är inte mindre värdefullt än det som de kommer att leva som vuxna.

Livet är inte lätt att leva, sa Korczak. Den enskildes levnadslopp bestäms i stor utsträckning av personliga upplevelser och tillkortakommanden, samhällets orättvisor och historiska tragedier. Vi vet att barn skadas av förtryck, krig och svält. Barnen på Korczaks barnhem var övergivna, förtvivlade och förvildade. Det är särskilt sådana barn som kritiseras, ifrågasätts och uppfostras, då som nu.

"Det som behövs i barnuppfostran är taktfulla överenskommelser, en tro på erfarenhet, samarbete och samexistens", skriver Korczak. Vårt arbete med barn ska präglas av respekt för " de klara ögonen och den släta pannan".

Jag tänker på mitt jobb i Rinkeby. Jag ser Rinkebybarnen framför mig, barnen som jag skriver böcker tillsammans med. Jag ser deras" klara ögon och släta pannor " och jag tänker på att många av dem redan upplevt förfärliga händelser. De har levt i krig, de har flytt, de har sett föräldrar, syskon, grannar bli skadade och ibland dödade. Jag träffar barn som tagit sig till Sverige helt ensamma. De fortsätter att vara ensamma här.

Jag läser Korczak och stryker under hans meningar. Han är helt osentimental, han varnar för att vi förenklar och i överdriven optimism vill klarlägga situationer som är obegripliga eller förefaller olösliga. Själv tillhörde han inget parti eller trossamfund, och hans pedagogik hade inte något namn, som Montessori eller Waldorf. Han frågade ofta: "Vad tycker du själv"? och när han fick samma fråga svarade han ofta: "Jag vet inte".

Ändå tyckte Korczak att vi vuxna har en uppgift: genom våra erfarenheter kan vi vara vägledare. Där möter vi en stor risk, i välmening vill vi påverka och uppfostra. Han föreslår att vi ställer en sökande fråga till barnen: "Människa, vad kan du göra av dig själv"? Samma fråga bör vi vuxna ställa till oss själva.

Jag läser Korczak som en klok lärare som inte tvingar sig på mig. Han ställer människan i centrum - tillsammans med andra människor: "För människan och genom människan" skriver han. En nutida människorättsaktivist, Desmond Tutu, uttrycker det så här: "A person is a person through other persons." Båda betonar samarbetet och menar att människans kännetecken är att hon i motsats till andra varelser kan påverka sin situation och sin framtid. Där har även böcker betydelse.

Just nu skriver jag en bok tillsammans med 15 romska barn i Rinkeby. Det är jag som håller i pennan, men vi diskuterar fram innehållet tillsammans. Det är mycket vi behöver öva på: att tålmodigt lyssna till varandra, att motivera och formulera våra tankar, att hitta sätt att lösa svårigheter när vi kört fast eller är oeniga.

Jag tror att alla barn strävar efter att göra sin tillvaro begriplig. Ibland förväxlar vi barnens bristande förmåga att uttrycka sig med deras förmåga att känna och reflektera. Det behöver jag tänka på i Rinkeby där många barn inte växt upp med svenska språket. Det är lätt att missförstå ett upprört barn som inte kan förklara sig eftersom det inte hittar de rätta orden på svenska.

"Alla barn har rätt att mötas av respekt", det är Korczaks grundtanke som han ständigt återkommer till. Han påstår inte att barn är goda eller onda. Barn måste också lära sig att lyssna till och respektera varandra.

För mig är det svårt att få ihop hur man ska kunna uppfostra barn till demokrati om skolan arbetar med betyg i tidig ålder, med prov och nivågrupperingar. Särskilt barn som bedöms som svaga och besvärliga kritiseras, deras självständighet uppmuntras inte och deras förmågor tas inte till vara. Deras dåliga betyg kommer som ett kvitto på att de tillhör en sämre sort.

Jag stryker under fler meningar och hela stycken i min Korczak-bok. "Utan medverkan av experter kan vi inte lyckas", skriver han och fortsätter "det är barnen som är experterna". En annan mening finner jag trösterik: "Respektera mysterierna och svängningarna i den möda som växandet innebär".

Och slutligen: "Ingenting botar lika bra som glädje."

Dela