I våras delade Barnboksakademin ut fem "Gillar-diplom" till verksamheter vi uppskattar. Ett av dem gick till Bokcafé Pilgatan i Umeå. Nu har jag varit där och sett det fina diplomet uppsatt på en vägg i bokcaféet. Prismotiveringen lyder:

Svenska Barnboksakademin gillar Bokcafé Pilgatan i Umeå som är en ovanligt levande bokhandel: kulturförening, träffpunkt och litteraturscen med plats inte minst för barn och unga. Bokcafé Pilgatan drivs som ett kooperativ av ett antal eldsjälar - bibliotekarier, metallarbetare, distriktssköterskor och andra bokälskare. År efter år lyckas de informera om och inspirera till läsning och skapa möten kring litteraturen, inte minst för barn och unga. Deras kreativa Barnsöndagar bjuder på sagor, dans, drömmar och dockteater av hög kvalitet.

 

Motiveringen är ingen överdrift. Kulturföreningens verksamhet är imponerande: en välskött bokhandel, författarprogram, lunchsamtal, utställningar, barnverksamhet, jazzkvällar, soppluncher och hembakat bröd. Själv var jag inbjuden med anledning av projektet Umeåregionen läser Katitzi och Katitzi och Swing. Böckerna, skrivna av Katarina Taikon, utspelar sig i Umeå, Vännäs och Bjurholm och är högaktuella på många sätt. Umeåregionen läser är ett sätt att lyfta fram boken enligt modellen En bok - en plats, så som man gör i Stockholm läser, Gävle läser och Uppsala läser. Tanken är att regionen ska inspireras av boken och bli till en stor läsecirkel. Min uppgift i Umeå var att berätta om romsk litteratur, ett ämne som inte brukar locka stora lyssnarskaror. Men på Pilgatan var lokalen fullsatt fastän kvällen utanför var både mörk och kylig.

Jag tycker om att åka tåg till mina uppdrag. Jag njuter av att fara genom landskap, skogar, över älvar och stanna till vid orter jag aldrig besökt. Jag hinner läsa, skriva, tänka. På resan från Stockholm till Umeå läste jag Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand, på tillbakaresan Det kunde varit jag av Sara Olausson och Felicia Iosif. Det kan verka märkligt att sammanföra de två böckerna, men de har en hel del gemensamt, bland annat sin uppriktighet. Svetlana Aleksijevitjs verk beskrivs ofta som en symfoni av röster som tillsammans beskriver ett land och ett historiskt skeende.

Sara Olausson och Felicia Iosif berättar om två människor: sig själva. ändå är också deras bok en klarsynt berättelse om ett land och en tid. Sara är en trebarnsmamma i Stockholm, olycklig över världens tillstånd och sin egen otillräcklighet. Felicia är en romsk kvinna som lämnat sitt barn i Rumänien för att tigga utanför en livsmedelsbutik i Stockholm. När jag läser tänker jag på hur skickligt Aleksijevitj, Olausson och Iosif framför sina huvudpersoners röster. Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är.

I Umeå berättade jag om arbetet med serieromanen Sofia Z 4515, en bok jag skrev tillsammans med Sofia Taikon. Under stor vånda, ibland mångordigt, ibland stapplande, ofta motsägelsefullt, berättade Sofia om sin tid som fånge i Auschwitz under andra världskriget. Det var svårt och kändes ansvarsfullt att ur Sofias ordflöde välja ut de meningar som fick rum i seriebokens pratbubblor. Varje ord måste vägas och granskas varsamt, och samma omsorg måste Amanda Eriksson lägga ner i sina teckningar. Sofias berättelse fick inte skildras på ett sätt så att hon kände sig utlämnad eller blottad.

Svetlana Aleksijevitjs människoöden for med mig till Umeå och var närvarande då jag berättade om Sofia Z 4515 på Pilgatans bokcafé. På hemfärden reste jag med Saras och Felicias ord och bilder. I Sundsvall slog jag ihop deras bok och började skriva denna krönika. Utanför tågfönstret lyste björkarna i guld. På baksidan av Det kunde varit jag lyste meningen "Fattigdomen måste utrotas!"

Dela