"Igår, 11.24, bildades Svenska Barnboksakademin." Så inleddes en artikel i en Skärholmstidning på senvåren 1989. En fin bild visar upp de tolv som var med från början: längst bort står Lennart men ändå mitt i bilden, som om han omfamnade oss allihop. Och det var så det kändes: Lennart tog ansvar för oss, såg till att vi kom igång och att vi gjorde viktiga saker. Den första viktiga saken låg lite utanför vårt ämnesområde, men alla var eniga om att vi måste se till att inte polska 2-åringen Agata utvisades till Polen. Så vi skrev brev till invandrarminister Lööw om det.

Då i början hade vi ingen ekonomi alls, inte en enda krona. Vi talade om det på första eller andra mötet och började skriva listor över tilltänkta mecenater. Lennart satt tyst men grävde i sina fickor och prasslade ner en tusenlapp. Den vandrade vidare upp längs bordet, och så fanns en grundplåt och det spred sig en förtröstan. Det här skulle nog gå bra!

De första åren ryckte Akademin framför allt ut. Aktioner och uppvaktningar var vad som gällde. Vi räddade bibliotek och biblioteksfilialer, barnprogrammen i radio, vi talade allvar med kulturborgarråd och ministrar. Det blev tidiga morgnar och långa kommunala resor och faktiskt var Lennart ofta den mest disciplinerade av oss. När man andfådd kom (nästan) i tid till mötesplatsen på Centralen en tidig måndag morgon satt han där pigg och vaken med halvtömd kaffekopp och hade fullkomligt klart för sig hur vi borde lägga upp vår insats.

I verksamhetsberättelsen från 1991 står det att han var en av de tre som gick till Svenska Akademien och anhöll om bidrag. Och nog var han med när Astrid och vi andra uppvaktade borgarråd i Stadshuset eller åkte ut till Sätra för att rädda Stadsbibliotekets filial i Sätraskolan. Och när vi slog läger i Radiohusets entréhall för att inte sändningstiden för barnprogrammen skulle minska.

1994 hade Lennarts fem år i Akademin löpt ut och han insåg att det blev svårt i längden att vara drivande både i Barnboksakademin och i Svenska Barnboksinstitutet (som ju var hans uppfinning). Så han avgick men valdes strax till hedersledamot, tillsammans med Astrid Lindgren.

Lennart Hellsing som Picasso såg honom. Eller som Fibben Hald*) tror att Picasso skulle ha sett honom.

Men Lennart övergav aldrig Akademin, kom nästan alltid till Skärholmen på årsmöten, ständigt elegant i sin aprikosfärgade kostym. Någon gång i den gula. Vi, hans akademikamrater, fortsatte att spana in hans kostym i andra barnbokssammanhang, till exempel på barnboksmässan i Bologna. Dit åkte Lennart alltid, lätt att hitta bland alla grå kavajer och svarta fodral. Det blev på något vis alltid färg och fest när Lennart var med. Han talade mycket tyst, men alla lyssnade noga för det kunde vara allvarliga tankar om barnboken och livet eller roliga historier. Vi fick skratta mycket.

Efter mässhallarna var Lennart vår initierade guide i Bolognas antika stadskvarter. Han visade var det gamla Isistemplet hade stått, på 400-talet överbyggt med kristna kyrkor i olika lager. Och munkarnas underbara apotek! Han visste var konstnären Morandis ateljé kunde beskådas. Och vilket som var det bästa kondiset (och vilken bakelse man borde välja), bästa barnbokhandeln, den vid stora torget, där man sedan kunde vila ut några ögonblick med en espresso (och kanske en grappa).

På kvällarna brukade Lennart visa oss till en hemlig lucka i väggen. Där kunde vi kika ner på Canale Navile, som förr gick genom hela gamla stan, men numera är helt överbyggd och osynlig. Utom, alltså, på detta enda ställe, bakom denna hemliga lucka.

Han hade kläm på att Venedig bara ligger någon liten tågtimme bort. Där hade han övernattat under en gondol i sin ungdom. Innan han blev hembjuden till Peggy Guggenheim. Han berättade gärna, vi lyssnade. "Efter tre finns jag på Florian", brukade han säga. Där vid Markusplatsen var han lätt att hitta. Ingen annan hade aprikosfärgad kostym. Eller gul. Han hade förstås full koll även på Venedigs hemliga ställen. Var Vivaldis flickorkester hade spelat eller hur man hittade till baren som serverade smultronvin, mitt emot det gamla gondolvarvet.

Ett år bodde Christina med sin redaktör i en lägenhet på än Giudecca. Dit bjöd vi Lennart på middag. Olyckligtvis fick redaktören hög feber, doktorn kom och skrev ut medicin, apoteket skulle strax stänga. Christina mötte Lennart vid båthållplatsen och tillsammans sprang de till apoteket. "Jag känner mig som om jag vore åttio", flämtade Lennart. Då var han ungefär åttiofem. Vi hann fram och fick ut medicinen.

Tre hedersledamöter (Annika, Christina och Gunilla Lundgren) hyrde ett annat år en lägenhet inne i Venedig. Lennart kom på middag med en flaska Bellini från Harrys Bar som i färg matchade hans kostym. Det glömmer vi aldrig.

Lennart med Gunilla Lundgren, Annika Holm med flera i Venedig 2004. Foto: Christina Björk

Hade vi tur kunde förläggaren bjuda på middag på Harry's Bar (stadens godaste och dyraste). En kväll satt vi några stycken där och pratade och skrattade till stängningsdags. Prinsessan Christina kom fram och bad att få hälsa på Lennart för att hon älskade hans böcker, sa hon. När vi kom ut var hela staden översvämmad! Båthållplatserna var borta, vaporettotrafiken nerlagd. Lennart och förläggaren lyckades gå hem till sina hotell på utlagda spångar, för oss andra blev det båttaxi ut till ön där vi bodde.

Nu kan man tro att vi barnboksförfattare lever i sus och dus. Men vi skriver faktiskt barnböcker också. Fast inte lika många som Lennart, förstås. Hans geniala talang för både skapande och fest har vi många gånger önskat att vi hade. Käre Lennart, du berikade våra liv. Hur ska det bli nu?

PS. Lennart Hellsings banbrytande bok Tankar om barnlitteraturen som han skrev 1963 kom i nyutgåva 1999 (Rabén & Sjögren). Det borde vara dags igen nu för den boken ska alltid finnas tillgänglig, tycker vi.

*)Fibben Hald har ju gjort många böcker med Lennart, från den första Katten blåste i silverhorn 1963 till den senaste Skor, 2014. Dessutom illustrerade han Lennarts dagsverser i Stockholmstidningen i flera år. Lennarts vuxenlitteratur skyms ofta av barnlitteraturen.

Dela