Häromdagen blev jag intervjuad. Journalisten frågade om klimatet hade blivit mer ängsligt bland oss barnboksförfattare och illustratörer. Han syftade på om vi valde bort vissa personskildringar, till exempel av nyanlända och/eller av utländsk härkomst. Jag sa att det nog hade blivit lite mer ängsligt. Ingen vill göra någon annan illa genom att skildra någon på fel sätt.

Efter intervjun snurrade tankarna vidare i mitt huvud. Kan jag som vit, medelålders man då skriva om något annat än just mig själv som vit medelålders man? (vad förskräckligt ospännande det låter förresten, vit medelålders man) Risken finns ju alltid att jag trampar på någons tår. Bör jag därför avstå från att försöka? Ja, kanske. Det är ju det värsta som finns att göra någon ledsen eller besviken.

Men tänk vad trååååkigt det skulle bli! Då får jag bara skriva om är mig själv, för då kan ingen säga: Så där får du väl inte skriva! Men hur många LasseMajaböcker, Nelly Rapp eller Halvdan Viking skulle det bli om de bara handlade om mig själv? Inga förstås...

Alltså gör jag inte det - jag kliver i stället ut på tunn is och försöker gestalta andra personer än mig själv. Det är ganska svårt. Men jag vill tro att flesta som läser böcker, önskar att vi som skriver böcker, fortsätter att försöka gestalta andra människor än oss själva. Men som sagt, det är svårt, och risken finns alltid att det blir fel för någon.

Jag har ett problem. Det är personligt, men kanske känner någon annan igen sig. Jag minns inte namn och ansikten så bra. Men jag minns å andra sidan ganska bra vad människor säger. En gång satt jag på scenen och föreläste med en känd hjärnforskare och berättade om några mycket spännande forskningsrön gällande hur hjärnan påverkas av att vi läser. Publiken tyckte nog att det var lika intressant som jag, men lite konstigt blev det ju när min föreläsningspartner berättade att just den undersökningen jag refererade till hade han gjort...

Därför minns jag inte heller vem som sa följande (ungefär): "Jag ogillar dina åsikter starkt, men jag är beredd att dö för att du ska få föra fram dem." Det tycker jag var bra sagt. (Även om jag själv inte skulle våga dö för någonting.) Men bra att han hyllar ett samhälle där man faktiskt tycker olika.

Men vad är det då som kan göra en kreativ människa ängslig? Jag tror att trycket kommer från två håll. Inifrån, när jag är rädd att göra fel. Utifrån när politikerna bestämmer vad som får skildras och på vilket sätt. Sämsta tänkbara utfall i båda fallen? Att ingenting sägs.

Som sagoberättare får jag en inre bild. Jag ser en konstnär som ställer ut sitt senaste verk på ett galleri. Det är en stor, vit duk - men inget på. Alla i publiken håller god min, för all vill så gärna ha en levande kultur med aktiva konstnärer, skådespelare och författare. Men konstnären är rädd att minsta streck över duken skulle kunna missförstås av publik eller myndighet. Därför avstår han. Duken förblir tom.

Jag tänker på Polen. Ett land som jag har besökt många gånger och vars människor jag har kommit att ta till mitt hjärta. Visste du att i den stora kyrkan i Krakow får bara kungar, kardinaler och författare begravas. "Författare?" frågade jag min vän och översättare, Barbara, när vi var i just den kyrkan. "Varför författare?" "För de får oss att drömma", svarade Barbara. Jag kunde förstå detta dagen efter då vi besökte en massa skolor och jag såg i ungarnas ögon hur mycket de älskade böcker och författare.

Så kära kollegor runt om i landet. Fortsätt att skriva och rita om det som fyller era hjärtan, och var bara rädd för en enda sak: tystnaden.

Dela