Tänker på den där amerikanska råkommersialismen som drabbar våra små med filmer, prylar och kläder, dockor, hårspännen, spel, små väskor och böcker, peruker, pyssel... vad som helst. Varje år sköljer en ny flod av importerad populärkultur över landets barnfamiljer. Det skaver.

Naturligtvis. Jag är ju svensk barnboksförfattare, en sån där människa som förutsätts ha hygglig smak och gott omdöme. Antagligen är jag avundsjuk också. Mina böcker har inte orsakat nån feber på landets förskolor. Om man säger så. Men nu har åldern och barnbarnen fördunklat mitt sinne.

Ta bara treåringen. Hon är galen i Frost eller Leddigo som hon kallar den efter ledmotivet Let it go. Det är hon inte ensam om på sitt dagis. Framför allt flickorna ägnar sig intensivt åt Leddigolekar och alla har nån pryl som påminner om hjältinnorna Elsa och Anna - eller åtminstone en Elsafläta på sidan av huvudet.

Barnbarnet är dessutom en av dem som sett filmen. Fem gånger. Inget fel i det. Frost är bra. Charmig, spännande, välgjord och rätt oförutsägbar, bland det bästa Disneyfabriken gjort på årtionden. Så plötsligt har jag överraskat mig själv med att tycka att alltihop är rätt okej.

Vi vuxna låter ju oss svepas med ibland. Plötsligt diskuterar alla Stieg Larssons böcker, sen blir det Lena Andersson i alla läsecirklar, bokhandlar och tv-program. Det är något gemensamt, något att prata med varandra om, leka eller bråka omkring.

-Du är det bästa som hänt mig, sa mamman och kramade sin treåring.
-Det bästa som hänt mig är Leddigo, svarade barnet.
Det är bara att ta det lugnt. Nästa år kommer det något nytt.

En helt annan sak: Enligt Svenska Dagbladet krymper dagisgårdarna. I en nybyggd stadsdel i Stockholm är man nere på ytor som innebär att varje barn har 3,6 kvadratmeter att röra sig på. Normen i Göteborg är 35 kvadrat, men i Stockholm nöjer man sig med att ange att ytan ska vara "tillräcklig". 3, 6 kvadratmeter. Tillräckligt?

Förskolepersonal vittnar om blåsiga gårdar i höghusens skugga, om sjukdomar och bråk i trängseln och om plastgräsmattor som får ersätta när naturgräset inte håller för slitaget.

Jag googlar efter normerna för hönsuppfödning: Jodå, frigående höns utomhus ska, precis som ekologiska höns, ha minst fyra kvadratmeter per höna. När det gäller de ekologiska är det dessutom noga med maten.

Det måste vara hönshjärnor som sköter samhällsplaneringen. Undra på att många dagisbarn behöver drömma sig bort ibland.

Bild: Sara Lundberg

Dela