Jag är på sportlov. Kör genom små orter med skidorna på taket. Då och då susar vi igenom ställen som ser igenbommade ut. Men så dyker en tant på en spark upp. Eller en 14-årig tjej som väntar på en buss. Tänk att bo här, säjer jag då. Vi stannar till för att äta. Restaurangen har täckt in alla smakriktningar. Från plankstek Hawaii (med ananasskiva) till kebabpizza. I kassan står en kille med asiatiska drag som vant knäpper in beloppen i en kassaapparat. Han kan kanske vara 17. Jag funderar på vem det är, hur han mår. Om han har nån tjej. Om han är utsatt för rasism.

Någon som skulle kunna vara hans mamma dyker upp i dörren till köket. Undrar vem det är, tänker jag. Om hon kommit hit med drömmar som gått i kras. Eller kanske är hon nöjd ägare till en framgångsrik restaurang med fullservicekoncept. Finns det en man? Har han stuckit och lämnat henne i Ljusdal. Kanske är hon skitarg. Sonen också. Det skulle man ju kunna skriva om. Men nu är jag ju inte kvinna, inte heller med rötter i Thailand. Inte i fyrtioårsåldern heller längre.

Och det är här jag tvekar. Representation. En fantastisk bra idé. Att allas erfarenheter ska få komma till uttryck. Men ibland också lågt ställda förväntningar på inlevelseförmåga. Jag vill ju skriva om allt. Kunna skriva om allt. Det är inget som säjer att det blir fantastiskt. Men kanske.

Att bara de som verkligen är (kryssa i rätt ruta) kvinna, man, rötter i annat land, lärare, med skilda föräldrar, rik, fattig får beskriva sitt tillstånd ställer till det för mig. Jag har ju aldrig upplevt hur jag blir nekad ett jobb på grund av hudfärg. Eller att alltid svälja hårt när jag möter en man på en stig. Men jag kan föreställa mig. Jag kan det. Jag lovar.

När jag pratar med elever på författarbesök så brukar jag svarar just så på frågan om vad som är det bästa med att vara författare. Ja, för man får låtsas att man är en annan. Gå i någon annans skor, liksom. De nickar och några ögon tänds något.

Men jag känner att det skaver lite. För varje gång jag gör mig till tolk för någon som inte exakt är just jag tvekar jag. För att risken finns att hela tilltaget ifrågasätts. Vad vet du om det? Inte ett skit. Vad skulle jag svara på den frågan. Det uppriktigaste skulle vara - Nä, men man har väl fantasi?

Och när världen ser ut som den gör just nu så kanske det är det viktigaste. Att fantisera över hur det känns att korsa medelhavet i gummibåt. Hur det känns när någon slänger in en fackla genom fönstret i landet där man trodde att man kunde pusta ut. Och om vi begränsar det till att det bara är just de som kan beskriva den känslan. Då är vi illa ut.

Det är inte så svårt att föreställa sig.

Dela