Vi satt runt ett bord i en samlingssal i något slags folkets hus i Sulaymaniyah i Kurdistan i norra Irak. Det var Niklas Krog, Monica Zak och jag, och Rewas, vår tolk, och en samling seriösa, allvarliga män i övre medelåldern. Jag vill minnas att de alla hade mustasch, och var barnboksförfattare.

Vi satt där och hade ett spännande utbyte av tankar och erfarenheter av att göra böcker för barn. Vi undrade vilken roll kriget och kurdernas självständighetskamp spelade i deras berättelser, (det här var före IS vidriga framfart i regionen) och de undrade i sin tur om det var sant att man kunde skriva barnböcker om hur barn blir till i vårt land.

De flesta av oss i Barnboksakademin har blivit inbjudna till olika länder och haft workshops och utbyten med kollegor och träffat barn. Och tillsammans, som barnboksakademi, har vi också internationella utbyten. Det är fantastiskt att få resa och uppleva spännande möten i andra kulturer.

Det finns pengar att söka för att sprida svensk kultur utomlands. Man kan lätt slå sig för bröstet och tycka att vi har en förträfflig barnkultur här i landet, som alla borde få lära sig mer om. Jag erkänner att jag tänkte något åt det hållet när jag förra året var inbjuden till en festival i Moskva och slet mitt hår i frustration över en Kafka-liknande visumprocess. Ni har ju bjudit IN mig, för tusan! Det är NI som vill att jag ska komma till ert land! Ni borde vara glada!

Nu var det ju aldrig fråga om att jag inte skulle få visum. Bara en stelbent byråkrati. Till skillnad från konstnären Mona Aghababaee, från Iran, som var inbjuden att ställa ut på konstmässan Supermarket i Stockholm. Hon fick inget visum. Politiskt skum figur? Nej då. Men kommer man från Iran, eller något annat land det är synd om, kanske man inte vill åka hem igen när man väl kommer hit.

Nu verkar det här tyvärr inte vara en engångsföreteelse. Min bror har stött på problemet mer än en gång. Som arrangör på numera nedlagda Rikskonserter var det naturligtvis pinsamt och ytterst frustrerande när folkmusikartisten man lyckats boka för en turné inte fick visum till Sverige. Han hade visserligen turnerat länge runt hela världen med sin musik, men han kom ju från ett lite exotiskt land.

Det var förstås ett misstag. Men en annan ung musiker från Kenya, som inte fick åka på sitt livs resa till folkmusiklägret i Rättvik fast arrangörerna betalade resa och uppehälle, var ju i ett annat läge. Han var både fattig och utan jobb i hemlandet. En typisk sån som vill stanna i det här landet.

Jag hade en bild av att vi, oavsett ras och ursprungsland, möts som jämlikar i ett internationellt kulturutbyte. Men medan vi i Sverige är vana att resa vart vi vill och vara välkomna överallt är det inte alls säkert att man är välkommen hit till oss. Vi möts faktiskt inte på lika villkor.

Bild: Jens Ahlbom

Dela