Det händer att jag får frågan - även av intelligenta människor - när jag egentligen ska börja skriva riktiga böcker. De menar förstås böcker för vuxna. Hittills har jag skojat bort det: "Aha, du menar sådana där böcker som säljer dåligt och nästan aldrig lånas? Nja, det dröjer nog."

Och egentligen gör man kanske bäst i att ta det med en klackspark, men allt oftare känner jag för att bara spänna ögonen i dem och väsa: Vad i helvete menar du? Det finns nämligen ett par vanföreställningar om barnböcker som snarast borde korrigeras, och jag tänkte börja nu.

Den första är att det är enklare att skriva för barn än för vuxna. Helt fel. Det är faktiskt rent berättartekniskt svårare, eftersom barnboksförfattare i allmänhet är vuxna. Det innebär att vi ständigt måste ha dubbla perspektiv när vi skriver. Dels måste vi, som alla författare, se till att vår berättelse flyter och engagerar, och dels måste vi anpassa disposition och tilltal efter barnets erfarenhet.

Den andra vanföreställningen är att barnböcker är - och kanske bör vara - lättviktigare än vuxenromaner. I stycket ovan använde jag det knöliga ordet "disposition". Det var för att undvika att skriva "innehåll", för innehållet i en bra barnbok skiljer sig inte från det i en bra roman. Båda utforskar den mänskliga existensen, helt enkelt. En barnbok kan behandla nästan exakt samma ämnen som en vuxenbok, men den måste tala till barnet. Återigen ligger skillnaden inte i vad vi berättar, utan hur vi berättar det.

De ovan nämnda tankevurporna bottnar egentligen lika mycket i synen på barndomen som i okunskap om barnlitteratur. Det finns en tendens att vilja se barnens värld i allmänhet, och barnboken i synnerhet, som ett slags rättvisemärkt och kliniskt konfliktfritt lekland, spraymålat i ljusa färger. Ursäkta, men så ser inte den mänskliga existensen ut i någon ålder.

Vi som skriver för barn har ett särskilt ansvar, helt klart. Barn har hela livet framför sig, och det är vår förbannade plikt att ge dem hopp och självrespekt och någorlunda lyckliga slut. Men det betyder inte att vi ska ljuga för dem och påstå att vissa saker inte existerar. Det betyder bara att vi ska berätta om dessa saker på sätt som barn kan förstå.

Barn är klarögda inför både ljus och mörker, och så är också den bästa barnlitteraturen vill jag påstå.

Dela