Kanske har fler författare än jag fått brev från förlaget där det berättas att en bok man har skrivit inte längre kommer att hållas i lager. Man erbjuds ett stort antal till ingen fraktkostnad alls, och man verkligen känner hur ens bok har legat och tagit plats på något centrallager. Tagit plats och samlat damm. Gammalt ska ut och nytt ska in. Som med allt annat. Sorgligt, men inte så konstigt.

När jag var i övre tonåren läste jag Sinue Egyptiern på rekommendation. Den var (är!) skriven av den finska författaren Mika Waltari 1945 och handlar om en läkare som arbetar i Farao Echnatons hov för över tretusen år sedan. Åh, vilken bok! Som jag slukade den och förflyttades i tid och rum.

När jag flyttade till Stockholm i början av 1980-talet jobbade jag som sjukvårdsbiträde på S:t Eriks sjukhus. Där låg en kvinna inlagd. Och gissa vad? Hon hade jobbat på stadshotellet i Helsingfors och varje kväll serverat Mika Waltari grogg. Den Mika Waltari! Hon kunde delge mig lite oskyldigt skvaller om den tystlåtna författaren. Vilken hjältinna hon var för mig. Kanske hade Waltari suttit där vid den vita duken i dunklet, smuttat på sin grogg och lagt upp planerna för morgondagens skrivande. Starstruck!

På samma sjukhus något år senare träffade jag Etty. Lätt att komma ihåg för hon var 101 år gammal - alltså född 1881.
- Jag flyttade till Stockholm när jag var 19 år, berättade Etty.
Jag räknade tyst.
- Men..., sa jag. Då flyttade du alltså hit år 1900.

Etty nickade. Sedan berättade hon om pilsnergubbarna som låg i rännstenen och hur otäckt det hade varit för en 19-årig flicka från landet att komma till storstan. (Själv hade jag alltså gjort samma resa något år tidigare. Linköping - Stockholm, enkel biljett. Mitt livs äventyr så långt). Så slog det mig plötsligt.
- Men då levde ju Strindberg!
- Jo då, konstaterade Etty avmätt. Honom såg vi ofta när han var ute och promenerade.
Honom såg vi ofta...

Livet - människor kommer in och människor går ut - som gäster på en restaurang. Kanske träffar man på en kypare eller köksmästare i dörren ut som frågar om besöket var till belåtenhet. Och förhoppningsvis var det tillfyllest. Hungrig kom jag, mätt blev jag, men nu är det dags att gå - och så väntar ju nästa gäst på att ta just mitt bord.

Som med böcker i bokhandeln, eller på det där centrallagret. De får hänga med ett tag, sedan kommer det nytt. Jag tänker att det är så också med böcker som har gamla värderingar. När ingen vill ha dem längre, åker de ut. Inget konstigt med det. Jo, förresten. Lite konstigt är det att ingen läser Sinue Egyptiern längre.
Den som är så bra!

Dela