När jag nyligen sökte på mitt namn i Stockholms stadsbiblioteks katalog upptäckte jag att det kom upp "ämnen" i spalten bredvid listan på mina böcker. Trea på ämneslistan var "Pojkar (4 st)", medan ämnet "Flickor" inte alls fanns med. Det kändes märkligt eftersom flera av mina böcker har flickor i huvudrollerna. Varför har ingen av dessa fått ämnesordet "Flickor"?

Är det bara en slump eller är det större efterfrågan på böcker om pojkar? Är det något som fler söker efter? Stämmer fortfarande den gängse uppfattningen att pojkar bara kan identifiera sig med böcker om pojkar, medan flickor kan identifiera sig med både pojkar och flickor, och att ämnesordet "Flickor" därför inte behövs? Och hur kategoriseras böcker där karaktärens kön inte är bestämt?

Jag har funderat en del på det här med att könsbestämma barnen i mina böcker eller inte. Tanken är fin, att det är barnet i sig, barnets personlighet och vad hen gör som är viktigt i handlingen, snarare än barnets kön. Och kanske blir det lättare för både flickor och pojkar att identifiera sig med barnet.

Som författare är det relativt lätt att lämna det öppet. Visserligen kan det ställa till problem när man skriver om karaktären i tredje person och måste undvika orden "hon" eller "han". Istället får man repetera namnet på karaktären gång på gång eller möjligtvis använda "hen".

Som illustratör är det svårare att hålla sig neutral. Vill man att barnet ska kunna tolkas som en flicka kan man teckna barnet med klänning, kjol, tofsar eller flätor, men så fort man inte gör det tolkas barnet oftast som en "han". Det gäller även djur och nallar om de inte har överdrivet långa ögonfransar i Walt Disney-stil. Jag har upplevt detta både med min karaktär "Mysen" och framförallt med barnet "Toto".

Bild: Emma Virke ur Toto tittut, Lilla Piratförlaget 2014

Först tänkte jag att Toto skulle vara en flicka. Namnet kommer från att min son Otto kallade sin storasyster för Toto när han var i 1-årsåldern. I samråd med förlaget strök vi sedan ordet "hon" i första boken, eftersom det ändå bara förekom på ett ställe och vips blev Toto en "han".

Trots att jag försökte teckna Toto neutralt i unisexkläder och med unisexleksaker så tolkar de allra flesta Toto som en pojke. Många recensenter tog det för givet och skrev om pojken eller gossen Toto. Det skulle kanske kunna förklaras av att namnet låter mer som ett pojknamn? Men det är inte precis ett vanligt pojknamn. I Sverige finns det just nu 13 män med namnet och 4 kvinnor.

Små barn har ju själva inte så bra koll på orden "hon" och "han". För dem spelar könet ingen större roll, så där borde det funka. Men hur pratar föräldrarna och äldre syskon om Toto? De allra flesta barn över tre år som jag pratat med vid högläsningar och klassbesök säger "han". Och det händer att jag själv rycks med när vi pratar om böckerna tillsammans. Det är ju inte heller en felaktig tolkning. Problemet är bara att det händer hela tiden och inte bara med mina böcker. Då förlorar man lite poängen med att göra barnet könsneutralt. Kanske det hade varit bättre att skriva "hon" trots allt, eller kanske "han"?

Varför blir det så här, kan man fråga sig, trots att genusfrågor ständigt är på tapeten. Någonstans har vi kanske har lärt oss detta som barn och sedan omedvetet fört det vidare till nästa generation - att om vi inte vet könet på någon säkert så är det bättre att gissa på en "han". Som om det skulle vara mindre skamfullt att gissa fel då? Eller är det bara en vana?

Litteraturen spelar så klart också en stor roll här, i alla fall om barnen har någon vuxen som läser för dem. Precis som mycket annat formar litteraturen barnens sätt att tänka, identifiera och kategorisera redan från pekboksåldern. Kanske är det snarare här man kan göra en insats om man vill förändra. Att som illustratör och författare låta sin karaktär bryta mot de stereotypa normerna om vem som är en "hon" eller "han". Och är det kanske först när man könsbestämmer karaktären som det tydligt går att bryta mot dessa normer?

Dela