På bokmässan i Göteborg nu senast begav jag mig till Svensk biblioteksförenings monter där de skulle presentera de nominerade böckerna till årets utmärkelser: Elsa Beskow-plaketten, Nils Holgersson-plaketten och Carl von Linné-plaketten. Bara presentera, inte tillkännage vinnarna. Men eftersom Peter Ekbergs och min bok om filosofi Tänk stort, var nominerad till en plakett, tyckte jag att det var intressant att höra vad de hade att säga om boken.

Nu blev det ganska snart tydligt vilken bok som skulle vinna när en av jurymedlemmarna pratade länge och mycket uppskattande om en bok om vikingar (en verkligt fin bok erkänner jag gärna). Hon framhöll speciellt hur bra det var att man till och med på omslaget visade hur kvinnor var med på vikingafärderna till främmande länder. Hon talade även väl om vår bok, kanske inte lika länge och översvallande, men det framgick att det var en viktig och unik bok om tankar om livet.
- Man kunde haft med fler kvinnliga filosofer, flikade hon in på slutet.

Det där skavde lite när jag gick därifrån. Exakt vilka filosofer saknade hon? Kanske var det en lite slentrianmässig kommentar, men det kunde också vara mitt fel som valt att teckna ett porträtt av varje filosof som förekommer i boken. Utan de bilderna hade kanske inte 14-1 i gubbarnas favör varit lika iögonfallande.

Men det är ju egentligen inte en bok om filosofins historia utan en bok för ungdomar om just tankar om livet och hur och vad det är att vara människa. Filosofer har diskuterat, formulerat och skrivit ner tankar om detta genom historien och förhoppningsvis kan deras tankar vara intressanta för både killar och tjejer, trots att filosoferna nästan uteslutande har varit män.

Som illustratör kan jag skildra samhället som det ser ut idag, och ibland som jag vill att det ska se ut: att kvinnor och män och människor med olika etnisk bakgrund lever på samma villkor. När jag till exempel jobbade med att illustrera några läroböcker i Norge på 90-talet fanns det tydliga regler på att det skulle finnas lika många flickor som pojkar i bilderna, att det skulle vara så och så många mörkhyade och funktionshindrade med, och så vidare. Ett reglemente som kan synas hämmande för den konstnärliga friheten, men som också visar på en ambition att ge barnen en bild av ett mer jämlikt samhälle.

Att illustrera historia är lite mer problematiskt. Det blir väldigt många gubbar och väldigt lite tanter bland alla regenter, samhällsbyggare, krigsherrar och uppfinnare som har gjort avtryck. Man kan förstås välja att berätta historien på ett annat sätt - mer som folkens öden och utveckling, utan att nämna så många namn. Men jag har ändå svårt att komma ifrån att historiskt sett har vårt samhälle varit allt annat än jämlikt. Och jag kan tänka att det är en bild som vi behöver för att förstå att vi har kommit en bra bit på väg, om än inte ända fram. För vad ska man ha annars ha historien till om inte för att se hur vi har kommit hit där vi är?

PS. Den kvinnliga filosofen i boken är Simone De Beauvoir.

Dela