Ju kortare en text ska vara desto svårare är den att skriva. Tycker jag. Det svåraste är titlar. Jag skriver dem alltid sist och mitt första förslag är alltid huvudpersonens namn, kanske med något litet tillägg. En titel ska ju liksom sammanfatta hela boken och på ett kort och koncist vis berätta vad boken handlar om. Och vad kan då vara mer passande är huvudpersonens namn? För den som läst boken alltså. Men det har ju jag gjort när jag kommer så långt som till titeln. Caio och valen skriver jag alltså som titel på den mycket korta text jag skickar min redaktör.
- Fin text, säger hon, den blir bra, vi har en idé om illustratör. Och du, vi kan ju tänka på titel sen, eller vill du väldigt gärna att den ska heta just Caio och valen?

Näst svårast och näst kortast är bilderbokstexter. Bilderbokstexter är som poesi. Ju färre ord man har ju viktigare blir det att vart och ett är exakt och precis det rätta. Bilderbokstexter ska tåla att läsas tjugo gånger, eller trettio. Bilderbokstexter ska tåla att läsas varje kväll i tre månader. Vem kräver det av en roman?

Om ni tror att det går fort och lätt att skriva bilderbokstext tar ni fel. Om varje ord känns självklart och fullkomligt rätt, ja, om det känns som om texten kommit ur författarens penna exakt och precis sån som den är i boken, perfekt och fullkomlig som ett nyfött barn, då tar ni fel. Det ni ser är en färdig text, det är TEXTEN, den vi strävar efter (och med detta vi gör jag mig här helt fräckt till uttolkare av varje våndande bilderbokstextskapares känsla). Varje ord är övervägt i dagar, varje skiljetecken, ja, i det underliga tillståndet mellan dröm och vakenhet har författaren insett att ett visst kommatecken ska bli en punkt.

Mitt knep är att jag aldrig tänker att jag skriver den slutgiltiga versionen, att jag alltid in i det sista tänker att det är en sorts kladd som kan ändras. Jag skriver version efter version och ändrar "nån" till "någon" och sen tillbaka igen.

Jag låtsas att jag litar på den vuxna som ska läsa högt, jag låtsas att jag tror att hen kommer att läsa de ord jag skrivit för barnet som lyssnar och inte förklara en massa, eller lägga till, eller normalisera språket. Jag låtsas att hen kommer att låta barnet möta den text jag skrivit.

Sen kommer bilderna. (De är perfekt, självklara, det ser ut som om de flutit ut ur illustratörens pensel av sig självt, färdiga och perfekta som ett nyfött barn, det ser ut som om det bara var lätt och roligt att göra dem) Jag skriver om hela texten. Igen. Och igen. När jag får slutkorret ändrar jag igen.

Ska en mening som inleder en ny sida verkligen börja med ett "och"? Det blir ju alltid en paus när man bläddrar. Ibland blir den lång. Då blir det nog konstigt med det där och:et. Eller bra. Så att man liksom påminns om att man är mitt i något. Och vadå "vattnet nådde stövelkanten"? Det låter ju som om det bara är en stövel! Jag ringer min redaktör.
- Stryk och:et på sid två! ropar jag. Och det måste vara "kanten på stövlarna"!
- Ja, säger hon, det blir bra. Du, det är lugnt, gott om tid. Och illustraören har ett titelförslag. Vad tror du om Den stora vännen? Är inte det bättre än Caio och valen? - Ja, andas jag tacksamt och undrar om det är fusk att illustratören kommer på titeln.

Sen lägger jag på luren och funderar över vad jag ska skriva härnäst. En lättlästbok kanske. En med korta meningar och korta ord. En bok att läsa oerhört sakta. Det är säkert ännu svårare. Och titel måste man visst alltid ha...

Dela