Nu, många månader efter alla andra, har även jag sett Skam på SVT Play, den norska serien om gymnasieungdomars relationsliv. Fest, lust, längtan, vänskap, kärlek och lite till. Efter ett par avsnitt var jag fast, drogs helt in i Evas, Jonas, Nooras, Sanas, Vildes, Williams och de andras liv. Det blev ett maratontittande av ett slag som inte är likt mig.

Det som fick mig att börja titta var förstås att Skam plötsligt verkade diskuteras överallt. Bland annat i min Facebookfeed, där meningarna gick isär på ett sätt som väckte min nyfikenhet. Lovorden blandades med kommentarer av typen:
"Vad är grejen? Jag såg Bullen och det här är samma sak."

Så vad är grejen? Varför har så många sett denna serie?

Ja, en grej är väl att de ungdomar som är ungdomar idag inte ens var födda när Bullen gick. Och när den svenska ungdomsserie som närmast liknar Skam, nämligen Spung, hade premiär var de möjligen spädbarn. (Finns på Öppet arkiv, SVT - definitivt sevärd.)

Det är nämligen en av grejerna med ungdomsfilm och ungdomsböcker - det kommer hela tiden nya generationer och ingen tid är den andra lik. Aldrig går modets växlingar så snabbt som för tonåringar. Små detaljer, livsviktiga för en 17-åring, kan göra att en bok, film, serie med bara några år på nacken känns uråldrig eller i alla fall Helt Fel. Jag minns att vi såg Roy Anderssons En kärlekshistoria med skolan, troligen i nian, vilket alltså bör ha varit 1977. Jo, den var väl bra, men den kändes samtidigt väldigt "gammal", det minns jag tydligt att vi tyckte. Den hade alltså haft premiär sju år tidigare...

Så en grej med Skam är alltså att den speglar NU för den som är ung NU.

En annan grej är det precis motsatta - nämligen detta märkliga fenomen att alla tider är varandra lika. För även om klädstilen och slanguttrycken förändras blixtsnabbt, så är känslorna och relationsförvecklingarna mer eller mindre eviga. Och när en bok/film/teveserie fångar dessa känslor och förvecklingar på det sätt som Skam gör, ja, då fängslas människor i alla åldrar. Det är oerhört lätt att känna igen sig i tonårstidens osäkerhet kombinerat med tvärsäkerhet i allt från förälskelse till feminism. Och det är lätt att känna igen sig både för den som är ung nu och för den som från en annan ålder minns sin egen ungdomstid. Eller blir påmind om det man hade glömt.

Här tror jag alltså den stora orsaken till att så många vuxna fastnat för Skam ligger. Tonåren, och då kanske främst de sena tonåren där våra Skam-ungdomar befinner sig, är nämligen en tid då så mycket händer för första gången. Så mycket är nytt, men samtidigt finns ett allvar på ett sätt som inte riktigt är likt högstadieårens allvar.

Ja, ungdomstiden berör, inte bara för den som är ung. Och jag kan nog tycka att även de vuxna som fnyser och menar att de minsann såg Bullen, skulle må bra av att se Skam. Och sen kanske dessutom läsa en eller elva tonårsromaner.

Jag inbillar mig ju att man mår bra av att på allvar få en inblick i andra människors sätt att vara, leva, resonera, agera. Och ungdomsåren lämpar sig ofta så extra bra som fond för ett sånt inblickande. Just eftersom det är då som saker så ofta ställs på sin spets. Världen är både stängd med snäva gränser och ligger helt vidöppen framför dig, allt är möjligt, i alla fall för den som vågar.

Där kom jag förresten på ytterligare en sak som jag tycker Skam gör mycket bra, och som nästan känns ovanlig - skildringarna av att även för den som vågar kan det visa sig att vägen man valde var en återvändsgränd.

Summan av kardemumman är alltså att jag rekommenderar både Skam (och Spung) och bra ungdomsromaner till alla vuxna som vill förstå sig själva och andra bättre. En fördel man har som vuxen är dessutom att serierna eller böckerna inte åldras lika fort. En tanke: Kanske borde de riktigt bra ungdomsromanerna på biblioteken inte gallras ut när de upplevs som "uråldriga" av dagens ungdom? Kanske skulle de istället flyttas över till vuxenavdelningen och hitta nya läsare?

Här några personliga ungdomsromanfavoriter som jag tycker förtjänar att läsas av många vuxna:

Aidan Chambers: Tullbron
Katarina Kieri: Majas morsas kompis sambo
Kelly Link: Fel grav och Askungeleken
Peter Pohl: Janne, min vän
Meg Rosoff: Den jag var
Jessica Schieffauer: När hundarna kommer

Några finns i bokhandeln, men inte alla. Fråga på biblioteket, slappskaft!

Dela