-Jag är Kråkan, vem är du?
Kråkan har tonat ner sin vanliga, lite skrikiga röst. Han lutar sig närmre en pojke, jag kan inte höra vad svaret blir. Men jag uppfattar att det är ett förtroligt samtal. Scenen utspelar sig på en förskola utanför Minsk, publiken består av tre- till sexåringar, en del av barnen har fått diagnosen autism. Kråkan och Mamma Mu uppträder i form av handdockor, livligt och komiskt framförda av skådespelarna Veronica Fomina och Bella Kovalkova.

Det är Veronica som har skapat dockorna och det är genom henne samtalet mellan Kråkan och pojken blir levande. Han, som under välkomststunden och presentationen av den nya Mamma Mu-boken, satt ömsom stel och tyst ömsom stod uppochned, trots mammans försök att få honom att sitta, vill nu efter föreställningen stanna och prata med Kråkan.

-Varför flög du så högt i luften? frågar han.
-Jag ville ju få fart på propellern, svarar Kråkan.
-Men Mamma Mu sa ju att du inte skulle. Varför lydde du inte?
-Jag VILLE ju bygga en racerbåt, svarar Kråkan stilla.

Pojken kramar Kråkan. Veronica är mycket rädd om sina handgjorda dockor, hon vill ogärna släppa dem, men hon gör ett undantag. Kråkans och pojkens huvuden är tätt ihop och samtalet fortsätter. Jag betraktar pojkens mamma, som på avstånd ser och avlyssnar det lågmälda samtalet. Hon har tårar i ögonen. När vi åker från förskolan berättar Veronica att pojken svarat: "Jag är nog också Kråkan". Det var ett känslosamt farväl.

Pojken och Kråkan. Foto: Jujja Wieslander.

Under min vecka i Minsk får jag vara med om fler starka möten med barn. Jag talar inte belarusiska och kan inte ha så värst mycket direktkontakt med dem. Men genom Veronicas teater möter barnen Mamma Mu och Kråkan på ett levande och roligt vis och det gör mig rörd och tacksam.

Det är fjärde gången jag besöker Vitryssland, eller Belarus som vi säger nu. Belarus är Europas minst demokratiska land och kanske det enda i världen där regimen bekämpar och förtrycker sitt eget språk. Det är ryska och inte belarusiska som talas av myndigheter och i statlig press och TV. Oppositionen är särskilt levande bland journalister, författare, intellektuella och människor som värnar om det fria ordet. Många sitter i fängelse. Också barnboken på belarusiska är subversiv.
-Jag kommer om jag får bo hos dig, säger jag till Nadya, min översättare, när hon ber mig komma och presentera den nya boken. Att bo på hotell i Minsk är inte roligt.

Sista veckan i mars får jag besöka bibliotek och förskolor och har möten med andra författare och barnboksintresserade.
-Varför vill du komma hit? frågar man ofta.
-Här möter jag ett oerhört intresse för litteraturen, både från barn och vuxna. Jag blir inbjuden till samtal om barnboken, barnen är positiva och tar emot mina berättelser på ett så öppet sätt. Jag känner mig väldigt välkommen här, svarar jag.

Men på nätterna pågår andra samtal i Minsk. Om man nu kan kalla det samtal. Människor förs bort från sina hem. Det är de som hoppas på en förändring, de som vågat skriva ett inlägg, vågat gå en protestmarsch mot korruption, byråkrati och idiotiska lagar.

Under denna min vecka i Minsk sitter Nadya och jag varje kväll, när hennes barn har somnat och samtalar om detta. Hon kan namnge vänner och bekanta som hämtas av svartmaskerade män och bara "försvinner". Anhöriga vet inte var de är eller hur länge de kommer att vara borta. En av dem är t.ex. en medarbetare på förlaget som ger ut böckerna om Pettson och Findus. De maskerade kom hem till honom och slog honom blodig och förde honom till KGB. En annan av Nadyas vänner, en författare, fick hela sitt nya kök sönderslaget. Inredningsarkitekten arresterades medan han arbetade med det på plats. Författaren ansågs för kritisk mot makten. Listan över namngivna människor som hämtas växer för varje kväll. Den är, under dagarna jag är där, uppe i över fyrahundra personer.

På lördagen när jag ska åka hem är det Independent Day, den traditionella frihetsdagen, som numer har fått en annan innebörd. Nadya kör mig tidigt till flygplatsen. Staden är delvis avspärrad. Väl hemma möts jag av de förfärliga bilderna i TV och på facebook. Hjälmförsedd kravallpolis, formerade som en mur med taktfast dunkande sköldar, slår brutalt ned modiga människor, unga och gamla, som går en fredlig demonstration genom Minsks gator. De bilderna för mig åter till sagans värld, men inte Mamma Mu och Kråkans, utan Riddar Katos.

Innan jag publicerar den här krönikan kontaktar jag Nadya. Båda hennes vänner som nämns här, är fortfarande kvar i fängelset. Nadya har varit tillbaka till förskolan och lämnat en Kråkan i mjukdjur till pojken. Han sover med den varje natt hälsar mamman.

Dela