Vet ni, ofta är jag rätt så ointresserad av vad böcker handlar om, och när boktips inleds med just de där orden: "Det handlar om..." så blir jag disträ och börja tänka på annat. Särskilt om det gäller en författare vars texter jag inte har läst sedan tidigare. Alla böcker handlar ju ändå om ungefär samma saker, om någon i konflikt med sig själv, sina närmaste, samhället eller världen. Eller alltihopa på en gång, inte mig emot.

De flesta böcker tilldrar sig också i en bestämd tid, och där kan man välja på då-, nu- eller framtid. Sen har vi så klart genrer som rör sig i Andra Världar, men de följer också nästan undantagslöst samma koncept, och allt kan sammanfattas så här: Någon eller Något har det svårt Någonstans.

Nä, ska man få mig hugga på boktips, ska det sägas något om språket - om tonfallet, flytet, anslaget. För vad böcker än handlar om, så är det språket som bär berättelsen. Det räcker inte med en flödande fantasi, inte heller med smärtsamma och nödvändiga sanningar för att en text ska fungera.

Nu vill jag med eftertryck säga att självklart spelar ämnet roll. Den är grunden för allt, den är avgörande. Man måste inte alltid heller ställa form och innehåll mot varandra. Men om språkdräkten är slarvigt hoptråcklad, då faller berättelsen sönder. En illa skriven bok, rent språkligt, funkar lika dåligt som en bil med trasig växellåda. Skillnaden är att bilen blir omöjlig att köra, medan man faktiskt (på gott och ont) kan läsa riktigt dåliga böcker.

Dålig kvalitet?

Men är det här ett problem? Ja, faktiskt, till exempel när det gäller böcker för barn. För innan man har lärt sig identifiera en bra text och kan göra medvetna bokval också utifrån den aspekten, så är man utelämnad till vad andra väljer - föräldrar, skola, bibliotek. I ett worst case-senario kan ett barn ha föräldrar utan läsintresse, lärare som själva inte läser skönlitteratur, inget bibliotek alls eller ett som saknar kompetent personal. I en sån mager läsmiljö är det svårt att som läsare växa i kompetens.

Till problemet hör att utgivningen av böcker för barn och unga har ökat till det dubbla i fjol jämfört med år 2000. Mycket är bra och en del helt lysande, men jag vågar min solhatt på att det inte är kvalitetstoppen som blivit högre utan de kvalitativa dalarna, och ibland avgrunderna, som blivit djupare och bredare. Lägg också till sånt som att kvalificerad litteraturkritik ges mindre utrymme och just kvalitativa aspekter inom kultur och bildning inte sällan uppfattas som snobbism (vilket inte är fallet när det gäller sånt som fotboll, mat eller motorcyklar).

Nu pratar jag svepande och kategoriskt om bra och dåligt, och det kan kanske tyckas provocerande. För är det inte en fråga om smak? Med se då exemplet med bilen ovan. Det finns icke-fungerande texter, och funktionsfelet ligger inte sällan i språket. Det är det som gör litteratur av berättelser. Varje ord - och varje mellanrum! - måste äga relevans, och bära läsaren vidare genom texten. Den litterära texten bygger klanger och förvandlar ord på papper till liv i mig, läsaren. Det är de texterna man bär med sig, ständigt.

(Sommarboktips: Läs eller läs om Tove Janssons Pappan och havet. Själv har jag läst den säkert tjugo gånger. Varje gång är handlingen en annan).

Dela