Jag har börjat dansa folkdans. Och plötsligt förstår jag hur det är att lära sig något som är svårt. Jag har aldrig förut lärt mig något som jag behövt kämpa med. Länge trodde jag att man antingen kunde eller inte kunde något.

Allt som jag inte lyckades med på första försöket, eller i alla fall andra, struntade jag i. Gick det inte så var det uppenbarligen inte menat för mig! Att lära sig något trodde jag var det där motståndslösa skeendet när det känns som om man väcker något man redan visste ur en tillfällig slummer. Allt som hade med ord och språk att göra gick till exempel lätt, och även siffror och olika sorters analytiska ämnen gled ganska motståndslöst in i huvudet.

Uttryck som "man måste kämpa" och "övning ger färdighet" trodde jag bara var något man sa till barn för att lura dem att fortsätta med omöjliga saker i skolan. Listan över saker som jag inte kunde växte förstås. På den listan hamnade det mesta som hade med musik eller rörelse eller kroppen eller koordination att göra. Sjunga, spela instrument, åka skidor, åka skridskor, spela fotboll. I stort sett vilken sport som helst, förresten.

Praktiskt nog tyckte jag också att de flesta saker jag var dålig på var tråkiga. Det var ingen förlust att inte få spela fotboll eller löpträna.

Men så fanns ju folkdansen. Så länge jag kan minnas har jag älskat soundet i folkmusiken, fioler, estetiken, känslan av ljusa sommarnätter, snurrande kjolar och logdanser. Men folkdans bestod ju av en kombination av enbart saker som inte var menade för mig: musikalitet, koordination, balans... Lägg till det den fruktansvärda sociala aspekten att man förstör upplevelsen för den man dansar med om man är tillräckligt dålig. Och att vara den som folk tänker "åh nej, inte hon" om är en av mina största rädslor. Så bristen på folkdans var helt enkelt en sorg jag fick leva med, antog jag.

Men jag hade svårt att slita mig. Jag provade igen och igen, i små doser, tills jag ännu en gång märkte att jag var den som hade lärt mig långsammast av alla, och alltså blivit den man helst inte ville dansa med. Så tappade jag modet och gav upp, igen.

Till slut hamnade jag i ett konstigt limbo av att verkligen, verkligen vilja och verkligen, verkligen inte våga. Ju mer jag ville, desto större förlust att misslyckas ännu en gång. Och ju mer jag övat, desto pinsammare när folk såg att jag fortfarande inte kunde. Ju fler gånger samma snälla kompis hade offrat sig och förgäves försökt lära mig, desto pinsammare att fråga samma person igen. Till slut blev jag till och med arg när folk frågade om jag ville följa med och dansa. Varför påminde de om den där grejen som jag verkligen ville men som var omöjlig?

Men så dök det upp en riktigt tålmodig, folkdansande kompis, som övade med mig i mer än ett år (fast det höll på att inte bli något, eftersom jag fick panik första gången. Det var så pinsamt att visa upp hur dålig jag var att jag helst bara ville gå hem.) Efter det året vågade jag gå en kurs, och plötsligt var jag inte allra sämst. Åtminstone inte alldeles uppenbart allra sämst. Sen vågade jag åka på spelmansstämma, och en spelmansstämma till, och en tredje spelmansstämma, där jag till och med vågade bjuda upp folk jag inte kände, utan att be om ursäkt för att jag var så dålig. Sen vågade jag gå ännu en kurs, där jag på sin höjd var näst sämst.

Numera har jag nått nivån "halvdålig" på folkdans. Det har alltså tagit flera år, och senaste gången jag dansade var det ändå någon som frågade "jaha, var det din första hambo", efter att vi dansat hambo. Men jag svarade helt enkelt "nej", och fick inte ens särskilt mycket ångest, för jag som vet om mina förutsättningar är fruktansvärt stolt över att ha nått nivån halvdålig. Mycket stoltare än över att jag nått nivån "mycket bra" på att skriva eller någon annan av de där andra sakerna som ju bara glidit in i mig av sig själva. Och jag är så lycklig att få vara där i musiken, bland fiolerna och nyckelharporna, polskorna och valserna, i de ljusa sommarnätterna och på logarna. Att faktiskt känna att jag har rätt till det.

Det här har fått mig att tänka en hel del på lärande. På motivation, tillhörighet och skamkänslor. På alla de där barnen som är tvärtom mot mig. De som har lätt att lära sig saker med kroppen, men måste kämpa ihjäl sig för att få logiska eller språkliga saker på plats i hjärnan. De som skäms över att de inte fattar, och hittar på tusen strategier för att slippa, fast de egentligen önskar att de kunde. De som fastnar i en loop som bara blir pinsammare och pinsammare ju fler gånger de misslyckas, så att det till slut känns som det enda rimliga att sluta försöka. De "stökiga" som flyttar uppmärksamheten till vad som helst i klassrummet, utom det faktum att de inte fattar siffror eller bokstäver.

Och jag tänker att jag måste utnyttja att jag befinner mig på nivån "mycket bra" på att skriva, till att skapa möjligheter och ingångar för de här barnen. Jag måste försöka åstadkomma något som är böckernas motsvarighet till fioler och snurrande fötter och logar och ljusa sommarnätter. Något som är så lockande att de för ett ögonblick glömmer sin skam, och bara måste.

Dela