Jag kan inte varit mer än tio när min pappa introducerade mig för Birger Lundqvist. Inte personligen (han var död sedan många år) men till hans teckningar. Böckerna han gjort tillsammans med Alf Henriksson. Den gamla skolans reportagetecknare. Som jag föreställde mig, sittande på kaféer med ritblocket i knäet lite här och var i ett krigshärjat Europa. För den som inte sett hans stil kan den bäst beskrivas som flyhänt och exakt på en gång.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det präglade mig. Jag ville rita som han. Pappa som själv var tecknare, sa att det skulle nog gå bra. Vi åkte runt i hela Stockholm i jakt på hustak och sådana där snygga balkonger som i Paris (fanns på husen nere vid Stureplan).

Jag kämpade. Pappa ritade bredvid. Peppade. Han var säkrare men jag lät mig inte nedslås. Jag var ju bara typ, 12. "Du kommer bli mycket bättre än jag", försäkrade han. Peppade. "Visst, säkert", mumlade jag (eller kanske, sure Bellman, som man sa då.)

Men de där utflykterna med pappa blev inte så många som jag ville. Mest satt jag med ritblocket framför teven i soffan bredvid honom. Ritade backhoppare när det var sportspegeln. Coola amerikanska bilar när det var Baretta och Kojak på fredagen. Vädergubbar och politiker. "Du är bäst av oss nu, Johan", sa han när jag var 15. Jag svarade nog inte (jag var ju trots allt 15).

Men jag blev ju tecknare och har under hela mitt liv suttit dubbelvikt över soffbordet och ritat. Men inte det jag såg på teven utan tusentals tecknade serier och illustrationer som skulle levereras på deadline. Rita var ett jobb. Visserligen mitt önskejobb men ändå, ett jobb.

Så varje gång jag åkte i väg på en resa och tog med ritblocket blev det liggande i väskan. Att slappna av från ritande genom att rita gick liksom inte. Pappa, som blev äldre och äldre, frågade ibland om jag ritat något på resan. Det hade jag aldrig. Pappas min. Nickade.

Men bara tanken på att sitta på ett kafé och rita av gäster och förbipasserande kändes så otroligt pretentiös. Det som en gång varit min dröm blev, nu när jag hade chansen, med ens fånigt. Konstnärsmyten, wannabee-känslan gjorde det omöjligt för mig att njuta av det. Njuta på det där sättet som jag föreställt mig att Birger gjorde. Slappna av, det gick inte. Och blev det så himla bra egentligen, funderade jag. Ville vända mig till pappa men han var ju inte med.

Jag slutade packa ner ritgrejerna. Pappa dog (men inte därför) Även om jag alltid tittade mig omkring och tänkte att det där skulle man kunnat rita av, och det där, och det där. Jag tog en bild ibland men ritade aldrig. Istället skrev jag mer och mer. Många av de böcker jag skrivit är gjorda långt hemifrån. I något lånat hus eller på något hotellrum. På en båt någon gång eller i väntan på ett flygplan. På alla de där ställena där jag kunde ha ritat.

Men efter en väldig massa skrivande kände jag plötsligt längtan. Såg tecknarkompisar omkring mig, hur kul de verkade ha när de höll på. Pillet med alla tusen streck, olika pennspetsar, att försvinna in i ritandet och märka hur timmarna går. Jag började lite smått. Så sa någon "va fint". Jag tänkte äh, du vet ju inte att jag vill vara lika bra som Birger. Och det var jag ju inte heller. Men den där lilla komplimangen. Så där att kinderna blir lite röda. Jag provade kroki, färgpennor, allt som jag inte rört på så himla länge. Jag hittade tillbaka.

Nu packar jag ner blocket varenda gång. Och alla möjliga pennor. Ritar vart jag än kommer. På perronger, i bilkön eller ut genom fönstret. Ritar allt jag ser. Fula saker - en varuentré, en tunnelbanetunnel. Allt. Jag har ju tjugo år att ta igen. Och jag berömmer andra så fort jag får chansen. Risken finns ju att åratal av fantastiskt ritande förloras annars.

Spår i snö av Johan Unenge.

Dela