Håkan Jaensson Ledamot 2008 - 2021 Håkan Jaensson, tidigare kulturchef på Aftonbladet, har skrivit thrillers, tv-serier och ett tjog kapitel- och bilderböcker - flera i samarbete med Arne Norlin. Bilderböckerna har skapats tillsammans med bland andra Gunna Grähs, Eva Lindström, Kenneth Andersson och Jens Ahlbom. Håkan Jaensson ser världen ur barnens vinkel, berättar med humor och allvar också om det svåra i livet. Ett motto, hämtat ur Nussekudden: "Man måste få vara som man är". Håkan Jaenssons senast utgivna bok är När jag blev en papegoja (Alfabeta 2018). Håkan medverkar också i Svenska Barnboksakademins antologi Bodo Bodo Filoo och 16 andra berättelser och verser (Lilla Piratförlaget 2015). Håkans sida hos bokförlaget Alfabeta Håkans sida på Barnens bibliotek |
Ledamöternas krönikor Vecka 8 2018 Måste man skrika åt barnen? av Håkan Jaensson
Det skriks och skramlas i offentligheten, det kränks och hatas, älskas och dissas - allt på högsta volym. Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens. De flesta av dem är ju fullt klara i knoppen. Och de hör fortfarande bra med sina färska små rosenöron. Måste man skrika åt dem? Nej. Men det görs. Stora delar av barnkulturen är ett enda gapande. Det gapas i Melodifestivalen, det skriks i Barnkanalen och det har genom åren gastats en hel del på barnteatrarna. Ett gammalt trick är att skrika "Prutt!" för att få skratt och publikkontakt. Just nu är det, att döma av recensionerna, rätt högljutt på Dramaten där man spelar Roald Dahls "Häxorna". För att citera Svenska Dagbladet görs det med "buller och bång och rök" och att man "kastar alla upptänkliga effekter i teatergrytan". "Tungfotat skränigt", skrev Dagens Nyheter. Synd i så fall, för Roald Dahls bok är nåt helt annat, bland annat en varm berättelse om en pojke och hans kärlek till sin farmor. Men när barn är mottagare ska det fläskas på. Och det gäller också film och böcker. Vampyrer, varulvar och döingar i massor. Hysteriska skratt, ständig livsfara, inte en lugn sekund! Varför? Kanske för att det är enklare att skrika när man inte har så mycket att säga, som i en del av barnteves tydligen manusbefriade utbud. Det blir i alla fall billigare. Eller också känns det bara självklart för många vuxna kulturskapare. Barn är ju, som bekant, små gapiga varelser, ständigt beroende av vrålstinna kickar. Eller? Om man utgår från att många av de yngre, säkert de flesta, också är lyssnande, tänkande människor så vore det nog vettigt att sänka tonläget ibland. Det finns ju faktiskt kulturskapare som gör det. Talar med barnen, inte skriker åt dem. Som kanske till och med viskar ibland. Jag tycker bara att de hörs för dåligt.
|
||||||||
© Copyright Svenska Barnboksakademin 2024 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |