Vår yngsta dotter Esther är adopterad från Nigeria och var över fem år gammal när hon kom till Sverige. Hon var väldigt nyfiken och samtidigt rädd för det mesta. Så blir det lätt om man växer upp isolerat på den fattiga nigerianska landsbygden. Så blir det lätt om man bara har sett den trånga gården kring huset och skolan en bit bort där de lärde sig räkna.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Esther var oerhört mån om att hjälpa till med det mesta hemma hos oss, hon var snabb med att ställa fram tallrikar inför måltiderna, hon handtvättade kläder och hon städade.

Vi insåg tidigt att vi måste låta henne få bli ett barn, det där barnet hon aldrig fått vara. Därför sa jag en av de första kvällarna att dukningen kunde jag ta hand om. Hon höll hårt i tallrikarna och ville inte låta mig ta dem. Hon var van vid att duka, vid att hämta vatten, vid att bära på de mindre barnen och ta hand om dem. Men det var också något med blicken. Den berättade något annat än att det här var något hon tyckte om att göra. Något om att man nog kunde råka illa ut om man inte gjorde det man blev tillsagd att göra.

Vårt mål blev självklart att skapa en trygg värld för Esther där hon skulle få blomma ut, bli ett barn och gå igenom alla faser och stadier ett barn behöver göra. Och det gjorde hon, steg för steg gick hon vidare i lekarna och faserna fladdrade och for snabbt förbi.

Och i samband med flytten till Sverige upptäckte hon något, eller kanske rättare sagt någon: Pippi Långstrump. Pippi som utan att tveka pratar med poliser, Pippi som inte är rädd för Prussiluskan, Pippi som sätter gränser och står på de svagas sida.

Dagen då Esther äntligen skulle få fira sin allra första födelsedag i livet närmade sig. Och till den stora dagen, då hon skulle fylla sex år, önskade hon sig egentligen bara Pippigrejer.

Födelsedagen kom och vi laddade på med en stor middag, med tårta och med presenter från alla som var där. Och hon fick det hon önskat sig mest av allt: en Pippi Långstrumpdräkt inklusive Pippis stora röda flätor. Esther var lycklig och vi var rörda. Födelsedagen hade blivit precis så bra som hon önskat sig. Hon somnade nöjd och vi var glada över att allt gått så bra och att hon var så lycklig.

Dagen efter det stora kalaset, när morgonen kom, gick min fru in i Esthers rum för att se hur hon hade det. Där mötte hon Esther stående mitt i rummet i full Pippimundering. De olikfärgade strumporna, det gula förklädet, den blå klänningen och hon kröntes av de stora röda flätorna.

Men hon såg inte glad ut. Tvärtom så var ögonen allvarsamma. Min fru frågade förstås hur det var och om allt var som det skulle. Esther nickade och svarade sedan allvarligt:
"Esther is dead. I'm brown Pippi now."

Världen är i ständig förändring men behovet av starka förebilder för barn är på ett sätt konstant. De är lika viktiga idag som de var för över sjuttio år sedan då Pippi skapades.

Och se upp Quentin Tarantino, i framtiden kommer du få konkurrens om att skriva de vassaste replikerna.

Bild: Stina Wirsén.

Dela