-Vad ska jag göra med alla brev? Det är ju massor!

-Släng dem.

-Slänga dom, är du inte klok?! Man kan väl inte slänga gamla handskrivna brev som ens mormor har skrivit?

-Inte?

-Nej. Inte jag i alla fall.

-Jamen de är ju inte dina. De var ju till din mamma. Varför spar du dem?

-Jag tog ju hand om dem efter mammas död.

-Jamen spar dem då.

-Ja, jag ska systematisera dem, från de första från 1932 till 1959 när mormor dog.

-Lycka till!

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

-Hur går det med breven?

-Jo, tack. Jag har sorterat in dem i datumordning så långt det nu går. Frimärkena är bortklippta på många och mormor skrev oftast bara "Vik, söndag". Brevskrivning var för söndagar, de andra dagarna arbetade man. Och så har jag börjat transkribera dem till datorn.

-Så bra.

-Men det är ju så mycket mer än själva texten!

-Jaha?

-Till att börja med kuvertet med sitt frimärke 15 öre, avbildar Gustav V på de första breven, poststämpel Järvsö. Adressen, de första till Fröken Sigrid Andersson, Grand Hotel Saltsjöbaden, (där hade mamma sitt första arbete som servitris), senare som gift Fru Sigrid Bergkvist, Solgatan 1, Hagalund. Postnummer var inte påhittat. På baksidan avsändaren K. (för Karin) Andersson, Wik, Järvsö.

Mormor skriver oftast på ett tunt, nu gulnat brevpapper. Gissar att det är av en liknande sort som mamma använde, ett Lesseboark som satt häftat i ett block med ett grövre skyddsark som omslag. Mormor har driven och ledig handstil trots den tidens bläck och stålpenna. Hon ändrar eller skriver sällan om, aldrig överstrykningar. Jag förstår att hon skriver som hon talar men hon kommaterar inte, som jag skulle vilja. Det gör att jag ibland får svårt att följa hennes tanke. Om jag inte läser brevet högt förstås. Så gjordes: "Nu är det brev från mormor!" Innehållet i brevet, dagens rapport, avgörs av pappret. När pappret är slut är också berättelsen färdig denna gång. Brevpappret är alltid skrivet till slut på sidan två. Ofta fortsätter små kommentarer eller eftertankar i kanterna på brevet på alla sidor. Inget slöseri med papper! Mormor var mycket sparsam, dock aldrig snål.

-Kanske ska du skanna dem?

-De är nästan oläsliga ibland. Och hur kul är det att läsa inskannade handskrivna otydliga dokument? De är ju lika döda! Lika bra att inse att rätt mycket dör när jag släpper in breven i datorn.

Och jag vet inte hur jag ska göra med de lösa lapparna, med garnproverna, de vävda tygremsorna med resonemang om mått, längder, kvalitet på "handdukarna jag väver till dig"? Och hälsningarna från syskonen på några extra rader? Suck.

Breven kom tätt. Flera gånger i månaden. Om och om igen om det vardagliga. "Det stora" nämns knappast. Ett drunknat barn i familjen. Som jag nu vet nästan drev min moster till galenskap. Sorgen uttrycks aldrig i breven. Lidandet underförstått?

Och kriget - som pågår under flera år av brevskrivningen - nämns bara som en förhoppning om att inte drabbas. Rapporteras endast om vilka av männen från byn som "ska ut". Bön till gud.

Jag noterar bläckets flyt och egenheter i texten. Mormor skriver till exempel vissa ord med stor bokstav: Min Kära. Eller Bönen. Ord som kräver respekt; Posten, eller när känslan så vill: Nu har våren kommit och stararna Ljus både morgon och kväll. Tack för den Dyra blomman ni sände mig. Kära skrivs alltid med versalt K, även vissa storheter: Jag tycker att ni ej bör köpa Bil. Docktorn, Bönen förstås och Katten, tag med den i en korg. (Gillar versalen här!) Kyrkan givetvis med stort K, även Pojkarna som är de vuxna barnbarnen.

Marta har begjort. (ett pris för en matta hon vävt) Vad betyder det, tänkte jag föst men inser att det är en stark böjning av ordet begära.

Det är hart när omöjligt för mig att skriva som mormor gör. T.ex. börjar hon nytt stycke med gemena bokstäver. Det tillåter inte ordprogrammet. Morr.

Åren går. Jag tar upp breven ibland. Jag försjunker i dem. Läser här och där. Sniffar, funderar.

Vad är den röda tråden? Finns en sån? Vad är det som sägs i breven när inget viktigt egentligen skrivs? Det är ju bara ett evigt babbel och alldagligheter. I samma stund jag ställer frågan så svarar den sig själv. Hur kan jag påstå att inget viktigt sägs när breven från byn handlar om arbete och liv, om släktbesök och grannar, om väder, blommor, vävar, bröllop och begravningar? Hur kan jag kalla det meningslöst? Det är väl den sortens babbel om och om igen som håller vänner och familj förbundna med varandra?

-Jag skulle önska att jag kunde dela med mig av de här breven.

-Ge breven nytt liv då! Gestalta dem! Du är ju författare.

-Tyst!

Arbete pågår. I alla fall tankearbete. Eller kanske är det mest sorgearbete, att få vistas i en tid och en familj som inte längre finns?

Bild: Sara Gimbergsson.

Dela